För att vara lite schizofren i sammanhanget också:
Ja, det har gått svinbra att vara själv med ongarna en vecka, men för att vara ärlig och frank så Gudars vad trött jag är på barn! Rent generellt.
Jag kan liksom bli helt matt av barns (ja, mina barn nu alltså, men jag gissar att det gäller barn i allmänhet) extrema självcentrering och bristande impulskontroll. Omedelbarheten med vilken dom tror att minsta nyck ska tillgodoses. Perspektivlösheten. "Bortskämdheten". Tjatandet. Guldfiskminnet. Den selektiva hörseln.
Så. Där kom det. Ut med det onda. Men så känner jag. Och DET är ju naturligtvis ett utslag av att gnuggas mot varandra en vecka utan respit. Och det har inget att göra med kärleken och ljuvligheten som utgör basen i vår relation.
2 kommentarer:
Och då har dom ju en ursäkt, att dom är just barn. Jag känner vuxna som stämmer in rätt bra på din beskrivning också. Jobbigt är det och jag kan ibland känna en enorm respekt för ensamstående föräldrar.
Ja, det är det där som jag också har så svårt för. Den där takten och kravet på uppmärksamhet.
Det är ju det som gör det så hemskt tröttande att vara med barn.
Skicka en kommentar