Falling down

Ja, jag känner mig lite som Michael Douglas.
Galenskapen. Som ständigt bubblar men med våld hålls på rätt sida den knivskarpa gränsen, men så händer det nåt.
Nånting händer och ett stort svart hål öppnar sig där man just stod stadigt rotad med fötterna i sin självgoda mylla.

Där befinner jag mig.
Stannade förvisso på en avsats, men dinglandet är ett faktum.

Att vakna upp en dag och undra "vilka är dom här, är detta mitt sammanhang, vem är jag och vad gör jag här?" är så långt mer läskigt än jag kan beskriva.

Och om det beror på turbofarten med vilken jag navigerade genom livet under hösten, eller en begynnande medelålderskris, vet jag inte.

Jag vet bara att jag under en nanosekund seriöst överväga att rymma med en kolsvart cirkusarbetande transvetit till yttre Mongoliet och starta en tikibar i söderhavet.
Den grejen.
Då förstår ni kanske allvaret.

Känslosamma vrålåk

Filmen "Bilar" gick non-stop under säkert ett års tid härhemma när sonen var yngre.
Vi kunde varenda replikskifte. Varenda kurva i terrängen.
Efter det klarade vi knappt av att se fodralet på flera år.
Och sen glömdes den bort.
Idag hittades den av sonen längst in i skåpet.
Och vilken revival!

Fann mig själv med pinsamt våta kinder
i upplösningen av Pistong-cupen.
Jösses.

Jag tror att det kan vara en av topp tre bästa animerade filmerna ever. Och jag har sett en del.