onsdag 16 februari 2011

Tio minuter total fasa

Jag hämtar dottern på dagis. Hon klär på sig och går ut på gården utanför. Vi ska strax gå och hämta storebror på skolan tvåhundra meter bort. Jag blir fast ett par minuter i ett samtal med en dagisförälder. När jag kommer ut ser jag dottern pila runt hörnet. Det händer ofta. Det finns inga bilvägar mellan dagis och skolan och hon springer heller inte ut på gatan, det vet jag, så jag är inte orolig.

Men när jag rundar hörnet är hon borta. Jag ropar lite försiktigt och fortsätter gå långsamt upp mot skolan. Tänker att hon sprungit i förväg upp till storebror. Vill visa sitt oberoende. Överallt är det vitt vitt och jag borde ha sett hennes svarta overall och röda mössa längre fram, men kanske var hon snabb idag.

Uppe på skolan finns ingen lillasyster. Paniken börjar gripa tag i mig. Jag ropar åt sonen att slänga på sig jackan och skorna och springa ut och leta. Han rusar ut utan mössa och vantar med oroligt storebrorshjärta. Jag springer ner till gatan, runt husen, ropar, spejar, medan hjärtat snörper ihop sig och paniken tränger på.

Tänk om hon av misstag sprungit ut på gatan och blivit påkörd?
Tänk om någon dragit in henne i en bil?
Tänk om hon fallit ner i ett hål, en brunn, en snöfälla?
Tänk om...

Men nej. Det är så ofattbart otänkbart fruktansvärt att så kan det bara inte vara.
Och hur som helst så måste nån hjälpa mig att leta.
Jag springer tillbaka till dagis med sonen tätt i hälarna.
Och där - där utanför står hon. Rödgråten och förstörd av skräck och ånger.

Lilla fröken kavat hade sprungit och gömt sig på klassiskt fyraåringsmanér. Bakom en stor snöhög mellan några hus. Och när hon tittat fram fanns ingen mamma där. Mamma hade hunnit upp till skolan. Hon hade sprungit och letat efter mig och när hon inte hittade mig var hon i alla fall redig nog att gå tillbaka till ett känt ställe - dagis - där hon återfanns av kompisens mamma.

Det blev en hulkig gråt- och kramåterförening.

Så nej. Inget hemskt hände.
Men det var långa tio minuter av total och iskall fasa.

7 kommentarer:

Malinka sa...

Åh herregud, jag blir alldeles svag bara av att tänka på det.

Kattis sa...

Shit, det där är fruktansvärt.
Men tur att det gick snabbt att återförenas.
Även om det säkert kändes som miljoner år...

Rusty sa...

Brr.

fd +1 trappa sa...

Usch ja. Men som vi konstaterade igår kväll; hon lär inte göra om det...
En bamsekram till er alla!

Nipe sa...

Åh fy, jag ryser...När vår minsting var bebis passade jag kompisars barn och deras ena son (2år) rymde från mig. Han bara gick, utan skor och jacka, och skulle gå hem. Jag och grannen letade i tio minuter i panik, många pooler och trädgårdsdammar att leta vid. Till slut tog jag cykeln och tänkte att han kanske gett sig av längre bort. Där stod han sen, 600m från oss, upphittad av två tjejer som precis ringt 112. Gissa om jag låste dörren sen...

Bloggerskan sa...

Stackars liten! Där skulle hon skoja lite och så blev det sådär... (Synd om mamma och brorsan också förstås.) Men väldigt redigt att gå tillbaka till dagis.

[attle] sa...

Aj. Aj. Aj!