Falling down

Ja, jag känner mig lite som Michael Douglas.
Galenskapen. Som ständigt bubblar men med våld hålls på rätt sida den knivskarpa gränsen, men så händer det nåt.
Nånting händer och ett stort svart hål öppnar sig där man just stod stadigt rotad med fötterna i sin självgoda mylla.

Där befinner jag mig.
Stannade förvisso på en avsats, men dinglandet är ett faktum.

Att vakna upp en dag och undra "vilka är dom här, är detta mitt sammanhang, vem är jag och vad gör jag här?" är så långt mer läskigt än jag kan beskriva.

Och om det beror på turbofarten med vilken jag navigerade genom livet under hösten, eller en begynnande medelålderskris, vet jag inte.

Jag vet bara att jag under en nanosekund seriöst överväga att rymma med en kolsvart cirkusarbetande transvetit till yttre Mongoliet och starta en tikibar i söderhavet.
Den grejen.
Då förstår ni kanske allvaret.

Kitschlängtan

Jag blir upplivad av tanken på att få välja tapeter och färg.
Bara tanken alltså. För även om vi just nu fortfarande är lika långt från att flytta som vi alltid varit, så har senaste tidens ruckelältande satt vissa stenar i rullning.

Igår gick jag till exempel igenom hela Engelska Tapetmagasinets sortiment, och har redan en grovt skisserad tanke kring hur två nya barnrum skulle se ut. Vi snackar en Mulberry alt Ralph Lauren-ruta, vi snackar en världskarta, sen går jag helt loss på drömmen om en walk-in-closet med djuplila/limegröna ränder, runda speglar och rosa flamingos i hallen. Eller kanske "a walk in the park" på gästWC:t. Nä förresten, den där härliga engelska boktapeten med guldiga skinnband på dammiga bokhyllor.

Måste inhandla två nya inredningsmagasin idag.