Det är något tragiskt över visningar.
Det är inte bara min egen ångest jag känner i magen; alla dessa andra människors närvaro gör mig beklämd och olustfylld.
Det är något tragikomiskt med alla dom, alla oss, alla vi unga par i pikétröjor och en eller två ungar i släptåg, som med något överlägset minspel försöker dölja den ångestfyllda desperationen, och på fullaste allvar går och försöker se oss själva påtandes där i femmiljonersvillan som ligger direkt under en kraftledning och med motorvägens ljudmatta som ett ständigt bakgrundsljud.
Det är så ledsamt att jag håller andan, sätter oss i bilen och andas inte ut förrän vi svänger vänster in på gatstensgatan i stan.
2 kommentarer:
mmm, sant. Det kan verkligen vara lite tragiskt.
En annan sak. Vart var det ni hade köpt era snygga mattor nu igen. Det står helt still i mitt huvud just nu :-)
Kasthall.
En på Svenssons i Lammhult och den andra på Kasthallbutiken på Sibyllegatan. Världens bästa mattor! :-)
Skicka en kommentar