Ibland när jag jobbar hemma får jag ett lätt tryck över pannan. En märklig förlamning i hjärnbarken, ett suddseende som påminner mig om mina två korta karriärer som mammaledig. Jag minns detta svaga bultande, denna längtan ut, denna känsla av att sitta mellan dessa väggar och höra livet pågå där utanför. Medan jag ammade, torkade kladd, halvsov med dregelöppen mun brevid en bebis eller bytte blöja.
Och dom tusen sakerna ligger på exakt samma utspridda platser på eftermiddagen som på morgonen. Trots ofta goda intentioner att 'nu när jag ändå är hemma så ska jag på lunchen plocka ur diskmaskinen eller nåt annat konstruktivt'.
3 kommentarer:
Man ska inte vara konstruktiv på hemmafronten på arbetstid, det är då man blir så splittrad så man inte får någonting vettigt gjort. Arbetsjobb är arbetsjobb och hemmajobb är hemmajobb - don´t mix.
Aj nåw. Men det ger mig ibland detta tryck över pannan. :-)
Om jag är ensam (vuxen) hemma dagtid är jag inte det minsta konstruktiv. Brukar hamna framför Mc Leods döttrar istället. Ändå när jag en dröm om att jobba hemma. Ha!
Skicka en kommentar