Vi gick i en riktig pissklass. Ni vet, hela kitet med tjock jantelag och allt som avvek från det som klasspuckona bestämt skulle kraftfullt bekämpas.
Det fanns ingen plats för mig. Eller vännen A. Eller egentligen nån annan för den delen heller. Hela klassen mådde nog egentligen dåligt.
Nu är vi ju vuxna. Och borde ha överseende.
Men vännen A och jag kommer nog aldrig riktigt att glömma.
Kanske är det därför jag får ont i magen när jag läser Gardell.
Hur som helst. Jag är glad att A inboxade mig på Facebook.
På nåt vis känns det tryggt i kontakten med människor som känt en som liten.
Som varit hemma i ens ljusblåa flickrum.
Som man bytt suddgummin med.
Och varit skitkär i Morten Harket i A-ha med.
3 kommentarer:
Jag är helt fast i facebookträsket.
Har också "stött på" folk från förr, och visst är det kul att återknyta kontakter från barnsben. I allafall nästan alla.
sandeplan :D där gick jag. minns du kerstin bildlärare?
Hahaha, Kerstin bildlärare....jo tack hon med den lila velourdressen och uggle brillorna! Måla en blå gubbe i en blå båt på ett blått hav....
Däremot så saknar jag faktiskt tanten i "spelrummet" vid rasthallarna. Var faktiskt bra lärare på skolan i övrigt.
Skicka en kommentar