Träffade förresten våra före detta grannar som i julas köpte hus i fint område på Lidingö.
Vi sprang på dom på Fältan. Vår oas, vårt vattenhål. Deras saknad.
-"Trivs ni?"
-"Ooooooo JAAA! Hus är perfekt. Det fattar man inte förrän man provat! Skulle aaaaldrig byta."
-"Vad roligt!"
-"Jaaa. Men... stora barnet vantrivs, flyttchock. Och folk går liksom var och en hem till sig efter dagis, inte som här, att man jämt ses i parken... Det blir ju inte så socialt liksom. Och så Fältan förstås..., saknar man ju. Och..."
Ja. Shit vad svårt.
Dom ena säger si, dom andra så.
Efter spontanfikan med familjen E på V och med familjen BvL utanför som vinkande så kände jag bara att jag vill bo kvar här för evigt.
Men en annan söndag när barnen klättrar på väggarna och vi bor så litet att vi inte kan ta emot nattgäster och jag vill ha ett hobbyrum och vi vill liksom rota oss så vill jag flytta.
3 kommentarer:
Åh va ja känner igen mig!!!!!!!! Som sagt, radhuslängan i Tessinparken!
Det är ju inte för mig att bedöma, men om jag ska gissa så tror jag att lägenhet, innerstad och lattegäng passar dig bättre än trädgårdskrav, långtunnelbana och varochentillsitt. Bara en känsla... "Men var och en gör ju som den vill" som nån brukar säga.
Ja, när du säger det så så... Det stämmer absolut. Men ändå. Nåt som gnager (nedärvda förväntningar?).
Skicka en kommentar