Tider med folk som förstod vad humor är.
Som när vi på mitt förra jobb gjorde apelsingubbar av grönmögliga apelsiner med tuschpenna och glasspinnar och döpte dom och skickade upp dom med Pater Nosterhissen till ledningsgruppen.
Som när K och jag klippte ut kroppsdelar ur glossiga magasin som vi klistrade ihop till bisarra varelser och tejpade fast dom på våra doktorandkompisars datorer på vårt kanadensiska universitet. En "lip-leg" som bjöd upp till dans eller "I hEAR you" som gärna ville lyssna.
Som när vi gjorde en banangubbe av en väldigt storväxt banan som sedan fick heta Bjarne och störigt småpratade i folks öron under vårt seriösa studiebesök på brasilianskt oljeföretag.
Och mer.
När man skrattar så man får kramp. I flera minuter.
När hände det senast?
3 kommentarer:
Det var faktiskt riktigt nära att det hände nu, bara vid påminnelsen om apelsinmannen! Åtminstone kändes mina strikt återhållna skratt här i förvaltningscellen som små sprängningar i magtrakten. Något som vill ut. Jag tänker på herr Unkenhud... nu brister det nästan... spännbyxor och gummiansikten... så plötsligt - som när 300 röda mikrogrisar i pyramidform omvandlas till ett vimlande, vilt niffande kaos - plötsligt kan jag inte hålla inne med det längre. Skratten ekar genom beigegröna korridorer. Ekar... Och försvinner... på arbetsplatsen där ingen kan höra dig skratta...
FAN TAS TISKT!
Ljuva minnen...
Skicka en kommentar