Örnen bör landa

Så, nu är det bra. Nu kan du komma hem. Nu räcker det.

Efter ett drygt dygn med ensamansvar för kidsen med en natt halvsovandes i skarven mellan sängarna med en unge på vardera sida och konstanta pareringar i sömnen med nappar och ryggklapp.

Efter två eftermiddagar i parken med barn som äter grus och slår varandra i huvudet med sopkvastar och inte vill gå hem.

Efter två middagar där stora härmar lilla som flaxar med besticken och kastar mat, välter ut mjölk och spottar ut tuggad korvgegga på golvet.

Efter en hysterisk förmiddag på Öppnis med nittoåtta barn och femhundra leksaker och en intryckspalett som är en epileptikers värsta mardröm.

Jag har hört ryktas om folk som klarar en hel vecka, men det måste vara hörsägen.

Måtte Örnen snart landa.