Lördagsförmiddagar.
Den tidpunkt i veckan som vår familj mest sannolikt är i konflikt.
Så även idag.
K tjatar oavbrutet om lördagsgodis och vägrar klä på sig. Skriker sig blå efter vassa saxen som han vill ha.
C drar i alla lampsladdar. Rensar bord och närbelägna ytor på all lös materia. Stoppar fingrarna i halsen tills hon kräks och tycker det är skitkul.
Maken är irriterad och less. Trött, och trött på sin sega familj som aldrig kan komma iväg. Han ser tiden rinna förbi i sjok av kaos. Det tar timmar innan vi är färdiga för avfärd. Och när det väl är dags har han tappat sugen.
Jag är del i det sega. Avskyr mina måsten. Men jag måste. Sätta i linserna, smörja in min torra lekamen, lägga på ett ansikte som inte skrämmer slag på omgivningen, leta rätt på den enda BH:n som funkar, blåsa håret.
K tjatar hål i huvudet, nu med mysbyxor bak-och-fram.
C trillar ner från sängen med en tamburin runt huvudet.
Jag försöker raska mig, men det går längsamt.
Maken lägger sig på sängen. Arg.
Det blir inget utelunchande idag heller.
3 kommentarer:
JAG VET!! Samtidigt som jag inser att enda sättet att få nåt värde i dagen är att komma ut och iväg om än bara för en kort stund, så är det så jävla jobbigt att behöva ta sig samman och skynda sig hela tiden. Å i alla fake-reportagen i tidningarna står det om familjer som MYSER HELA DAGEN i morgonrock när det regnar. Bullshit! I dag ösregnar det. Jag är fortfarande i pyamas, har bara varit ute en vända i regnkläder med H så han fick somna i vagnen. Det känns dock inte lika hemskt som vanligt att inte ha kommit i paltorna men långt ifrån mysigt. Har bakat en kaka med snart-4-åringen. Idyll? Nä, men gott. H har bajsat på golvet. Och kladdat ner sig med knappt vattenlöslig färg, för att mamman gjorde en felbedömning om hans förmåga att hantera penseln. Man får inte göra någonting ifred (inte ens nåt så tråkigt som att fylla i en blankett om livförsäkring som legat och väntat jättelänge på pappershögsbänken), jag har tusen önskemål om regndagsprojekt men inte ett enda går att genomföra i detta hem med 2 huliganer. Helgen r för kort, men på nåt sätt är jag ändå glad att jag överlevt dagen ända till klockan tre. Knäppt.
Skönt med förstående vänner! JA, livet är knäppt. Man vill liksom både ha kakan och ha den kvar... eller nåt.
Fanns det inte nån mer med undermedvetet syftningsfel...typ, "ja nu vet jag inte riktigt hur du (vabligtvis vi) ska lösa det här."
Skicka en kommentar