När solen börjar tina markens tjäle.
När späda knoppar brista i Boyeansk anda.
Då kryper människorna fram ur sina hålor.
Och plötsligt är allt som vanligt igen.
Livet.
Som det egentligen ska vara.
Som vi tror att det är.
Som om vi lever i ett undantag nio månader om året.
Vi säger 'hej hej' till alla i parken.
Någon har med sig kaffe i termos.
Barnen leker och tjoar i buskar och snår.
Det var längesen - ja, ända sen förra säsongen!
Säger man och vänder sitt bleka anlete mot solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar