En kollega till min man berättade om känslan när hon varit i alperna
och åkt skidor en långhelg med sina gamla tjejkompisar.
Dom hade festat, åkt skidor, snackat natten lång och haft old time high life.
Släppt vardagen och rollen som småbarnsmamma för en stund.
Hon beskrev ögonblicket av bisarr förvåning då hon på söndagnatten trädde i in i ett mörkt hus,
med smutstvätt i högar, två smågrisar som låg och snarkade och en snarkande make i den stora sängen.
Känslan av att ha varit sitt gamla jag igen för en stund. Att ha lyft sig ut ur bilden av sitt vardsgsliv och känt att man var nitton igen. Ansvarslös, fri.
Jag känner igen det.
Det kan vara ensam på 62:ans buss, när jag tänker att ingen av dom jag möter vet att här sitter en trött och sliten tvåbarnsmamma, att dom kanske tänker, där sitter en sån där typisk stekarbrud som inte vet vad det vill säga att ha ansvar. Till exempel.
Eller på mina jobbresor. Förra sommarens jobbmöte i Antibes renderade ett tillfälle då jag med fötterna i sanden, på strandrestaurangen, med ett glas svalt rosé i handen och efter en ljuvlig måltid fick frågan om hur familjen mådde av en belgisk kollega. Under en hundradels sekund stirrade jag (tydligen) på henne med alldeles tom blick och frågade 'Ööh, va? Familj?!', varpå både hon och jag brast ut i ett långdraget och helt hysteriskt skrattanfall.
Men det är just såna tillfällen som gör att man blir så oändligt tacksam när man sedan återvänder till sin egen verklighet och med glädje träder in i mammarollen igen.
6 kommentarer:
Det där med att kliva i och ur roller är spännande. Även om det kan kännas jättekonstigt så anpassar man sig så snabbt. Själv har jag, i och med att sonen är varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin fader, ett form av varannanveckasliv. Det var från början väldigt omvälvande och ganska splittrat och konstigt. Men det gled ganska snart ihop till ett sätt att ha allt, både och.
Och sonen är konstant efterlängtad av båda sina föräldrar.
Människan är ett adaptivt släkte.
Jag läste någon studie om det där. Att mammorna ofta mådde mycket bättre (än papporna) med varannanveckaslivet. För många mammor blev det ett väldigt tydligt sätt att dela ansvaret på, och plötsligt fanns tid för sig själv och sina egna intressen.
Förstår att det ju är omvälvande hur som helst. Och som sagt, människan anpassar sig till rådande omständigheter.
jajaja. Ja! jag känner så väl igen det. jag kan också sitta i de där tankarna. Ingen vet vem jag är, leka lite med den tanken och spela en annan roll, lite för mig själv sådär.
Jag tror att det är nyttigt att rymma iväg då och då, det är overkligt men förbannat mysigt att sedan komma tillbaka till sitt gamla, verkliga liv igen.
Just nu ligger en del lösa planer på att rymma till Bordeaux i höst. Det är spännande :-)
Förövrigt gillar jag Sliding Doors-filmen, men det är väl kanske för att jag ibland slås av tanken - Undrar hur mitt liv sett ut om jag valt den där andra nyårsfesten? (den jag mötte T på 1997/98)
Ojoj, spann vidare rätt rejält där... Sorry. Hahaha!
Jag känner verkligen igen mig.
Jag vet exakt vad du pratar om.
Kanske mer än andra iom. att jag är mamma på heltid, på gott och ont.
Jag finner denna känsla på gymmet.
Och det är underbart.
I like it.
Iof. har jag varit ganska duktig på att göra saker själv sen dag 1 med barn. Jag fungerar inte utan att vara "den andra Anna".
På lördag ska jag dricka vin nära dig och vara den andra Anna.
Mohahahahahhaha.
Jag och attle ska kanske åka till Bordeaux i en vecka i höst. Bara vi.
Om vi klarar att lämna mammarollen så länge;-) En vecka är sjukt länge ...tänk om man aldrig mer vill åka hem ;-)!
Kaos: Var gör du av barnen när du är på gymmet? Dom är väl inte på 'gym-dagis'..? ;-)
Det är bra att göra saker själv. Men det kan vara svårt att komma loss ibland, mentalt.
En annan sak vi märkt är att det är bra att göra saker med varsitt barn. En åker med ett barn och hälsar på farfar, den andre gör nåt med det andra barnet. Vi är för dåliga på det, men försöker.
Jennie, barnen är på SATS minihus om jag tränar på dagtid, men det är väl mest på kvällen när det är bara jag och min svett som jag uppnår den här känslan vi pratar om.
Jo, det där med att göra saker med barnen på olia håll är vi lite dåliga på också.
Men jag tror det faller sig mer naturligt när när nr. 2 är lite äldre.
Skicka en kommentar