Många frågar om resorna.
Dom är många och (ofta) långa. Långväga i allafall.
Jag rannsakar mig själv kring detta varje dag.
Det är så dubbelt.
Å ena sidan skapar dom en del ångest (separationsångest, dödsångest, reseångest, skuld gentemot maken/barnen) före. Som samtidigt KBT:as IRL av just precis resandet.
Å andra sidan bildar dom som en bubbla i verkligheten när jag väl är på plats. Där är jag i en helt annan verklighet och kan skjuta jobbig vardagskontext åt sidan för en stund.
Samtidigt vill jag inte pressa Panikångestspöket därinne för hårt, jag vet att det är kroniskt och jag vet hur vidrigt det är med backlash. Balansen är hårfin och jag kan inte alltid själv avgöra när gränsen passeras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar