Lördag, snart veckoretrospektiv

Jag skäms en smula som beklagade mig. Självklart ett I-landsproblem, och det är många som har det värre och så vidare men faktiskt. Man kan inte leva med sådana benchmarks. Man måste ibland få känna sig utkörd och trött och lite ledsen i sin egen lilla situiation trots att folk svälter och dör i aids.

Min 'hell week' är snart till ända. Jag hoppas att andnöden och trycket över bröstet, det som kan tolkas fysiskt men inte är annat är panikångest (been there etc), släpper när maken stiger in genom dörren i kväll. Jag hoppas kunna hålla mig från att grina. Jag hoppas känslan av satellitfamiljens utsatthet bleknar och försvinner som den brukar. Imorgon är allt som vanligt igen, och det gör mig fylld av tacksamhet och ödmjukhet.