Jag pågår

I maggropen - eller själen - en sådan hunger.
Som ett svart hål som måste fyllas. Gärna med nåt low-carb.
Längs ryggraden små droppar svett efter promenaden till Söder,
Sweet Dreams inkorporerat i hjärnvågorna.

Ikväll fransk ost, handkavlat knäcke och ett glas vin.
Sen Läkerol.
Rythm is a dancer.

Vi kanske till och med ska testa ett gym på fredag.
My God.

Jag är ute och promenerar en stund på Mars, ok?

Det ska bli intressant att se vad denna (ålders?)kris i slutändan kommer att föra med sig.
Just nu funderar jag seriöst på alternativa livsstilar och förhållningssätt.
Spännande va.

Rynkor ovanför knäna, nej inte än.

Jag vet inte varför. Men av min mamma fick jag i födelsedagspresent en bok om hur det är att blir äldre. Och inte lite äldre, som jag, utan om att bli 50+.
Jag vet som sagt inte varför. Förmodligen (ännu) ett utslag av min mors märkliga pedagogik av typen utgå från sig själv och få mig att förstå hur jobbigt det är att bli äldre (dvs hur jobbigt hon har det). Tråkigt då att jag i samma veva verkligen för första gången i mitt liv verkar ha drabbats av nån form av ålderskris och faktiskt tar åt mig å egna vägnar.

Alltså: Boken handlar om denna femtioplussares väg mot totalt kroppsligt förfall. Rynkor ovanför knäna, svällande överarmar och hänghaka. Kul.

Själv köpte jag en bok som handlar om dom sista åren före fyrtio. Då när folk verkar drabbas av Kris och antingen skaffar en unge till, renoverar eller skiljer sig. När man går upp i vikt oavsett vad man gör, och börjar fundera på hur man hamnade i ett radhus byggt -91 och inte på västkusten USA som man tänkte eller och att man inte hunnit bo bohemiskt i takvåning i Paris och inser att det dessutom nu kanske är helt kört.

Nu känns det ju mycket bättre.

Denna kropp

Idag:
Utskrivet ögonsalva med antibiotika
Remiss till handkirurgen för konstig knöl i handen
Bokning av vax av urskog
Nya kontaktlinser köpta

Kvar:
Underredet (hos Jan-Åke i september)
Håret (bör trimmas snarast)
Valkish (bör bort)

Åldersrelaterade skumheter

Jag vet inte vad det är. Åldern?
Som gör att dyker en massa konstiga - jag skulle inte säga krämpor - men tillstånd.
Som vaddå?
Jo, som till exempel en jätteäcklig rörlig knöl under huden vid ena fingerleden (maken ba 'öööö vad äckligt, ta bort den, jag vill inte känna!"). Förmodligen detta.
Eller mina svullna röda fläckar som uppträder i ansiktet och får mig att se ut som om jag gått in i en dörr (dvs fått stryk hemma). Ingen som vet vad det är.
Vuxenaknen som kommer och går, lämnar bölder bakom öronen efter sig. Jätteont.
Knak i knäna, så att mina roomies reagerar. Aj, säger dom, fast det inte alls gör ont, bara gör så att jag har svårt att smyga in i ett rum.
Eller så svullnar ett öga plötsligt igen. För att jag petade lite på ett bett där kanske.
Konstiga grejor. Irriterande.
Och alltid är det nåt.
Hår som plötsligt raknar. Inflammerade hårsäckar. Dålig mage.
Så vansinnigt oglammo.

De matlasserade hotpantsens tid är för evigt - FÖR EVIGT - förbi.
(Lucky you.)

Åldersångest

Min åldersågren är inte av det kroppsliga slaget.
I couldn't care less att skrattrynkorna är fler och rumpan förflyttar sig söderut i takt med havsnivåns stigande.

Min åldernojja handlar mest om prestationer. Att jag inte fattat att jag blivit vuxen. På riktigt riktigt. Och därmed borde uppnå saker. Det går inte längre att tänka "jaja, men hen är mycket äldre än jag, det där kan jag också sen". Varje dag hittar jag trettioåriga författare som redan gett ut åtta succéromaner, trettiotvååringar som är chefer på koncernledningsnivå, tjugoåttaåringar som seglat jorden runt, trettioettåringar som bott utomlands i tre omgångar, fått fem barn och nu är kontorschefer i Ouagadougou. Typ.

Inte så att jag är missnöjd med mitt eget liv och prestationer, men åldersångesten. Insikten om att jag faktiskt är 36 år nu, knappast tillhör det "yngre gardet" längre. Att jag kanske borde nått längre, högre, djupare... att jag framförallt borde veta vad jag vill och vad jag inte vill. Ha en plan. Att om jag ska bli "framgångsrik" och vältränad (!) så är det faktiskt dags. Nu.

Tant T goes middle-aged, and likes it!

Jag lever som bekant med ångest, men en ångest jag faktiskt inte lider av - till skillnad mot många har jag förstått - är ålders- och tantångest.

Hade ingen som blivande trettiotaggare och har ingen inför när jag nu på fredag passerar gränsen för yngre medelålders. Snarare tvärtom. Vet inte om det hänger ihop med att jag länge var "ett år yngre". Och jag tycker snarare att saker och ting blir lättare med stigande ålder. Jobbmässigt räknas man inte, i mitt yrke, om man är för ung. För ung är allt under trettio. Man behöver lite ålder för att åtnjuta respekt och pondus.

Tant. Inga problem. Kanske hänger det ihop med att jag som ung såg yngre ut (dock inte längre). Och att jag alltid dyrkat 'tanten' som koncept. Hade pärlcollier och chanelkavaj redan som artonåring.

Så vad består egenligen den här ålders- och tantnojjan av? Vad är det man har ångest för? Kom igen - berätta för tant!

Fundering

Är det att upptäcka att man blivit medelålders när man i juli blir genuint upprymd av tanken på att man har anmält sig till en surdegskurs i november?

Shoppingglädje...

Inne i Sturegallerian.
Snabb scanning av affärer efter halvtrist seminarium på Grev Turegatan.
Efter två minuter börjar jag svettas.

Oljerock med teddyfoder.
Tung väska.
Lossar på halsduken.
Går in i en affär.
Öppnar jackan.
Kallsvettas.

Provar tre plagg.
Obarmhärtigt ljus.
Håriga ben.
Svettglansig panna.
Tunnelseende.
På med alla varma kläder igen.
Betalar.
Rusar ut på Sturegatan för att få luft.

Det var längesedan shopping var njutbart.
Aldrig på vintern, när konstrasterna mellan varma ytterplagg och
shoppinggalleriornas värme kolliderar.

Inser varför jag numera istället köper en massa saker på internet.