O the joy

Jul i Borås med hund.

Kusiner och barn och hundar i en enda röra. 

Ett oplanerat kaos jag alltid tror jag är beredd på men inte är. 

Roligt med nyaste lillkusinen, såna kan jag aldrig erbjuda. 

Mellandagstraumatisk Malmö-resa som slutade i katastrof. 

Jag och min mamma finns nu icke mera. 

Jag sörjer som jag sörjt i åratal, nu lite mer dämpat och kontrollerat. 

Men ensamheten. Rotlösheten. Sorgen. Övergivenheten. 

Åter Sörmland snabbt som satan, ett ställe att pusta ut, en känslomässig oas.

Men ändå - shit det här året. Jag är låg, blå, nere, utgången, avsliten, LEDSEN.

Och som alltid ger no flow mer no flow. Är fortsatt ledsen. Mina barndomstrauman kommer ikapp mig. Alla dessa högtider som ska firas. Nästa år reser vi bort. Frågan är väl bara om jag ändå kommer känna samma sorg och ödslighet inuti. 

Och så en snarkade jävla mops på det. 

Happy new year. 

Själv ligger jag under en filt och dör lite.

Nyår

Vad vore en bal på slottet..?
Just nu alldeles underbar.

Saknar intensivt glittret och glamouren som omgärdade våra nyårsbaler i Lund. Frack och frasande klänningar, strass och bling, ett tjugotal personer på försittning och så dans till sju på morgonen i AF-borgen till storbandsorkester och DJ. Om man orkade avslutades med frukost på Grand.

Those days are gone.

Det här med smink som äts upp?

Ja, av huden?
Man målar sig på morgonen och så är det uppätet runt lunch?
Sånt som hände mamma när jag var liten och jag ba "men hade du inte ögonskugga imorse?"

Jag är där nu.
Jag har blivit så medelålders att sminket äts upp automatiskt.

God jul!

Snett leende

Fyra dagar kvar.
Sen ska jag gå och dö en smula under en filt på landet.
Så. Jävla. Trött.

Nu kommer jag ju inte kunna koppla av sådär winterjinglebelligt eftersom jag har ett stort projekt som ska exekveras i början sv januari, men jag kan låtsas ett tag.

Och det här "julmyyyzet" är snart över. Ångesten över jul och julklappar och var man ska vara och inte har aldrig varit så stor som i år. Nästa år åker jag så sjukt gärna bort över både jul och nyår så jag slipper tjafset och tjatet och frågorna och alla sårade känslor.

Nej men hörrni, nu "rycker vi upp oss" lite!

Mops!

Vi är värdfamilj tre veckor åt lilla Poppy! Lycka!

När tredje ljuset brinner...

Första luciatåget sen dagis, och man märker att det hänt saker. :-)

Plötligt håller treorna ett RIKTIGT luciatåg. Dom brukar allvar. Sjunger fantastiskt (nåja), deklamerar dikter och kör solon. Imponerande!

Nu går jag in i julmode. Glögg ikväll ja?

Globalt samvete

Var på vindejt igår som mest påminde om en fyratimmars anställningsintervju.
Min fina kollega hade bjudit in en fd kollega till henne, en snubbe som är karismatiskt och drivande och förändrar världen. Det är jättefint.
Det är bara det att när man sitter där, trött och sliten och nedtryckt, och förväntas vara rappkäftad, kreativ, lösningsorienterad och vilka är mina tre state-of-the-art-bidrag för att rädda världen VA VA VA???, då får jag bara jordens prestationsångest och känner mig ännu mer trött och misslyckad.
Jag oooorkar inte. Inte just nu. Det kanske hade varit annorlunda en solig dag i maj.

Fascinerande med det sortens personer. Men jag är inte sån.

Dag för dag tar vi oss fram i december

Nej, flow är väl inte ordet som karaktäriserat december.
Men betänk detta kära vänner: Det är det lilla som gör det.

När Knuts - relativt nyutsedda - gudfar (då vi uppenbarligen träffade helt fel med val av gudmor) tog sig tid att komma förbi och vara med på Knuts födelsedagsmiddag, och träffade mitt i prick i valet av present och intresserar sig för honom på riktigt, då höjs mina energinivåer tre pinnhål.

Och idag hade jag en ganska bra dag på jobbet med stor hearing om hållbar stadsutveckling där jag var med och pratade. Ett halvt pinnhål.

Men igår återigen långdragna möten med människor som tillåts ORERA i oändlighet och en massa idisslat tjafs. Ner två pinnhål.

Tror jag lider av en smärre nedstämdhet. Är otroligt lättpåverkad. Och mest åt det negativa hållet.

Tjatigt, ledsen.

Jag blir trött på min egen förutsägbarhet.
Min vinterdeppighet som jag tror är unik och på riktigt varje gång.
Det måste verkligen vara omgivningen som är knäpp, det kan ju inte vara jag som bara neggar.
Yeah right. It's in my head.

Men ändå. Känslorna är verkliga.
Jag känner mig ledsen. Och trött. Som fan.
Och det beror säkert på mörkerhelvetet.
Men det hjälper liksom inte heller upp med allt knäppt som händer.

Familjens projektledare

Hette en bok jag läste för några år sen. Handlade om hur det - trots vår generations relativt jämställda förhållanden - fortfarande är så att det oftast är kvinnan som med järnkoll är familjens projektledare och sköter hela Familjen AB's planering.

Tänkte då att så är det ju (vet jag från mammagruppsklagosång och andra grupper där kvinnor kommer samman...) men inte hos oss. Eftersom jag har rest så mycket i jobbet har herr C varit den med stenkoll och jag den utan. Eller?

Fick ett bryt häromdagen när jag insåg hur mycket ångest det ger mig att vara den som ändå (frivilligt, mind me, säger maken) håller i själva tänkandet flera veckor framåt. För så är det. Jag är den som lägger upp långtidsplaneringen. Tvångsmässigt. För jag tror att världen kommer rasa ihop annars. Maken kan leva mycket mer ad hoc på det planet.

Det var också slående när mailbombningen i klassen startade kring uppkommande julbasarsbakning och vårbakning. Nittio procent av mailkorrespondensen kom från mammorna. Fem mammor bakar, två mammor står på loppisen, två mammor köper engångmateriel, tre mammor köper lärarpresenterna...

Vad händer där? Vart tar alla skillade projektledare-i-arbetslivet-pappor vägen?
Dom som är VD:ar och chefer och kan hålla många bollar i luften.
Obetalt ideellt arbete kanske inte är så spännande?

 

Härarbetar

En av de just nu få fördelarna med mitt jobb är flexibiliteten.
Jag har inga direkta fasta tider och platser (utom måndagar i Etuna).
Det passar mig  - som är en rastlös själ - utmärkt.

Idag tillxempel, sitter jag på kvarterscaféet med en dubbel latte och jobbar. Det känns inspirerande och det blir lite lättare att andas. Även om jag fortfarande är arg, irriterad, sur, grinig, deppig, låg och stressad.

(Konversation hemma:
Jag: -"Alltså, jag brukar ju inte vara sånhär i december? Jag älskar ju december!"
Maken: *lång blick* -"Eh, jo det brukar du. VARJE år. Du hatar december.")

Andras ungar

Det är befriande  - sa en ung barnlös vän - när jag och min kollega spydde ur oss våra aversioner mot andra(s) barn. Befriande alltså, i det att man inte nödvändigtvis behöver älska alla barn bara för att man fått egna. Att man kan älska sina egna barn, men inte per automatik alla andras.

För så är det. Jag har aldrig gillat barn generellt som företeelse. Och när jag fick egna barn, så förändrades inte det nämnvärt. Jag går inte heller igång på andras bebisar. Men jag har förstått att man ska göra det, som mamma.

Således är det en utmaning för mig med alla sammanhang av barn-i-grupp man naturligt hamnar i som förälder. Kalas, klassträffar, skolfikor och annat skoj. Massor av barn. Som skriker, brölar, dreglar, pruttar, smular, geggar, gal.

Så.
Nu fick jag det sagt.

Ni märker att jag har en mörker-December just nu va? Sjukt negg. :-)

Mörker

December.
Detta mörker av mörker. Visserligen sockrat med lite blingbling och ackompanjerat av muntert jultralala, men alltså.
Aktivitetsnivå är höjd till blodstörtningsnivå.
Det är julbasarer och bakning och klassloppis och luciatåg och kyrkoavslutning. Dessutom är det fölsedag och kalasplanering och tårtbakning. Och julplanering och reseplanering och biljettbokning. Och projektavslut och projektuppstart och projektrapportering och hejochhå vi klämmer in en jullunch och ett julmingel på det också.

Jag vill bara sova. Och vakna i maj.

Bloggen är död. Leve bloggen!

Jag tog bara en naturlig paus.
För att... Facebook finns, för att Instagram finns, för att tja... jag inte orkade skriva intelligenta inlägg. Har svårt att balansera det privata och det offentliga.

Men ibland behövs utrymme för längre resonemang. Jag har burit på en saknad och en längtan efter bloggen. Någon har frågat efter den (halleluja!).

Så, ja.
Coming up.

Landet - Dubai - Millesgården

Jag gillar kontraster och omväxling. Ibland blir det lite absurt dock. När man står i färgfläckade jeans och gummiströvlar och målar ett sunkigt sjuttiotalsfurufönster, för att att sen packa ihop, dra på sig kostym och flyga ner till guld och glamour i Dubai. (Som jag förvisso enbart får betrakta från ett mötesrumsfönster men ändå). Och så hem igen och lämna bort barnen och gå långpromenad på ett eldsflammande Djurgården och dricka champagne på Millesgården.
Det är bra.

Skolhohofoto

Å detta med skolfoto.
Finns det nåt vidrigare?
Barnet som hade en slags frisyr när man lämnade det på morgonen med som på fotot har ett gymparufs pga vilda lekar på rasten precis före fotografering. Barn med stela leenden fotade i märkliga perspektiv och med kläderna på trekvart.
Dom fotona ska man köpa (Nu med New York-bakgrund! Endast 299 kr extra! Man ba va?! Varför vill jag ha mitt stelt leende barn mot en NY-bakgrund??) i flertal (vad är grejen med fotokartor? varför vill jag ha 49 småfoton på barnet ifråga?)

Jag köper skolkatalogen. Jag hajjar den grejen. Men i övrigt tar tom Gröna Lunds automater bättre foton på mina kids när dom åker karusell än vad skolfotografen gör.

The Mother and the Jul

Hade det inte varit för mina två år i terapi och min man så hade jag nästan fallit handlöst i skuldfällan igen.

Såhär: "Jag vill inte vara ensam över jul, jag vill komma upp till er men följande gäller: Du måste åka ner 60 mil ToR för att hämta mig på en dag jag bestämmer. Jag måste få stanna minst en vecka. Jag vägrar åka tåg på vissa specifika datum vilket gör att jag måste stanna extra länge. Jag vill sova i en skön vuxensäng, i ett tillräckligt stort rum. Jag vill att ni vuxna konverserar mig större delen av tiden. Du måste följa med mig i hissen varje gång jag ska ut med hunden. Eller så får du gå ut med hunden. Vår relation är ditt fel och ditt ansvar och du borde skämmas. Vi ska ha trevligt och alla ska vara glada. Jag har skickat med detaljerade instruktioner på exakt vilken sittplats jag bara kan tänka mig. Så, när kan du boka och betala min biljett?"

Först bara: slagsuget i magen, skuldavgrunden. Sen: försiktigt balansera upp för kanten igen, trippa baklänges tills jag når fast mark. Avvakta. Och så ilskan. Frustrationen. Som kommer sent om natten, tidigt om morgonen. Monologerna. Slutligen: Mognaden. Svaret med mina absoluta gränser, satta once and for all. Tack då.

Vardagsångesten

Jag avskyr verkligen den delen av vardagen som kräver en massa av mig. Hela tiden.
Att man aldrig bara kan komma hem och koppla av. Ständigt fundera tre steg i förväg.

"Vad ska vi äta, vem ska hämta, vilka barn är var, inte glömma matsäcken, läxboken och gympapåsen, hinna köpa frukt och dricka till barnet som ska direkt från skolan på aktivitet, tvätta så det finns rena kläder till den där gympapåsen som nån borde packa, vika in tvätten så den inte åker från en stor hög ner på golvet fram och tillbaka i flera dagar, betala den där jävla p-boten för att vi glömde parkera om bilen på städdag, vad var det nu vi skulle göra till helgen - just det - fixa kalaspresenter till fyra barn, slänga pappersåtervinningen och allt glas som översvämmar hallen, shit det blev svinkallt måste hinna inom H&M och köpa vantar till kidsen, hämta ut paket på posten, logga in och beställa skolfoto innan ett visst datum" OCH JAG DÖÖÖR.

Ovanpå det lika lika på jobbet.

Och så  - som LÖK PÅ DEN JÄVLA LAXEN - så kommer Modern med julångestklassikern i tättskiven brevform.

Hur jag tillbringar mina måndagskvällar

Väspipflåsande i backintervaller i en mörk kall skog nånstans på Gärdet.

Stereostekande plättar till den ena utflykten efter den andra.

Döendes soffdöden en liten stund fast jag borde gått och lagt mig för länge sen pga flyger till Oslo i ottan för att leka jobb.

Tjejmilen

Sa jag förresten att jag sprang Tjejmilen på 59:28?

Sa jag att jag var värd SÅ MYCKET champagne efteråt?

Sa jag att jag nu börjat springa med en galen SATS-grupp i skogen på måndagkvällar. Gulp.

Att infria löften

I elfte timmen, tre dagar innan stängning för säsongen, tog vi med kidsen till Grönan som vi lovat. Prognosen utlovade pissregn och kyla, men regnet uteblev hela eftermiddagen och besöket blev succé. Vi har en djärv lillasyster i familjen som åkte allt hon fick åka - själv om hon behövde (storebror inte riktigt lika sugen på att hänga upp och ner och kastas runt som en vante).
Åt sockermunkar, skickade upp barnen själva i Eclipse och hade en förbaskat trevligt dag, vilket inte alltid är fallet. Så.




Ho ho så kul vi har det

Båda kidsen flyger runt högt där uppe


Dottern ensam i Twister
 

Ny form

Men mitt tränings-jag mår hunky dory.
Det löps, det tränas burpees och det svettas kopiösa mängder (tydligen en bieffekt av att vara i hyfsad form).

Löpningen fortsatt plågsam och existensiellt ifrågasättande, vilket känns helt ok efter att jag har förstått att det är en (Martina Haag-)myt att löpning "ska vara hääärligt och njuuutbart".
Däremot är tillfredsställelsen efteråt obetlabar.

Jag erövrar sakta men säkert min SATS-ågren; börjar fatta tugget, de avancerade duschknapparna och de obegripliga namnen på passen. (Ahaaa, "30-20-10" är alltså ett vanligt spinningpass?! Men dåååsååå!)

Kanske uppnår jag min dröm och är i mitt livs bästa form tills jag fyller 40..??!!??

Missförståndmängder

Kommer sällan ensamt osv.

Först nån slags jobbmässigt missförstånd som jag inte ens begriper, med en kollega som plötsligt inte svarar på anrop.

Sen ett sent uppdagande av missförstånd kring OSA till kär väns fina fest, där jag skickat ett sms som uppenbarligen aldrig kommit fram.

Slutligen en virvel av missförstånd i skolan med ledsen son som inte får vara med och dra Bellmanskämt på roliga timmen.

Och som grädde på moset ska jag tillbringa morgondagen i Eskilstuna på en personalheldag med myndigheten.

Starksprit, någon?

Man vet när man gått över gränsen

och börjat låta som sina egna föräldrar i desperationen att få barnet att en enda sekund lämna Ipad, Iphone, Ipod, MacBook, Nintendo, Wii genom att förklara ens egna torftiga tillvaro som barn, med 33cl-läsk och telefoner som satt fast i väggen, när den uttråkade sonen utbrister:

-"Jamen när du var liten var ju världen typ svart-vit!"

Fotbollsgener

Först slutade sonen på fotbollen.
Han tyckte det var genuint tråkigt.
Trots att pappa var tränare och vi kom och hejade varje match.

Sen pushade vi dottern (som verkade har mer naturlig talang) att börja, men efter två terminer och ett sommaruppehåll säger hon:

"Mamma - det här med fotboll. Jag vill verkligen inte fortsätta. Jag tycker faktiskt det känns lite fånigt att springa runt och sparka på en boll."

Vad kan jag säga? Jag delar ju helt hennes åsikt. 

Gener. Dom kanske finns ändå.

I huvudet på undertecknad

Vad jag gör?

Ojar mig för barnens scheman med Björnbär och Hallon och halvklasser och fan och hans moster, varannanveckasomöjligtattkommaihåggympor, slöjd fucking 07:45 på morgnarna.

Retar mig på folk.
På skolan två dagar efter OSA för dotterns kalas:
Jag: -"Ursäkta, men kommer NN på kalaset på söndag?"
Pappan till NN: -"Va? Jaha. Nä, det vet jag inte."
Jag: -"För OSA var i onsdags och jag måste lämna besked till bowlinghallen exakt hur många barn som kommer." (Annars får vi betala för din unge i onödan, pappskalle!)
Pappan: -"Jaha? Ja, jag får väl återkomma ikväll då med besked."
På kvällen på mailen: "NN kommer ej på kalaset. /Pappan" (Vad hände med "tack för inbjudan men..."??)

Nojjar mig för jobbet. Uppbådar kraft och energi som sinar när jag kommer till kontoret.
Jag måste måste måste göra nåt annat.

Springer. Så gott jag förmår. Nästa delmål Tjejmilen. Helst under 01:01:16.

Stör mig på "pepp-Martina Haag" i sin löpar"pepp"bok. Hon ba: "Jag kunde inte springa en meter när jag började, och sen bara vips på sex månader sprang jag milen under en timme och klämde in Tjurruset också sådär lite käckt". Och exakt HUR är det peppande för nån som tycker man är skitduktig som lyckas springa en mil på drygt en timme efter 1,5 års idog träning..?

 

Återuppstånden efter sommardvalan

Jag dumpade bloggen över sommaren.
Orkade inte greja med telefoninlägg och datorn var i princip avstängd hela semestern.

Nu funderar jag på omstarten. Vad vill jag med det här?

Just nu vet jag bara att jag 1) fokuserar på att klara mina två millopp som ligger snart förestående (Midnattsloppet och Tjejmilen) samt att jag 2) behöver byta jobbmiljö så kraftigt att det kliar i kroppen.

Om sommaren: Kanon. Sex veckor på ett soligt sommarställe som är vårt alldeles egna och som innehåller så mycket mervärden (sommarkompisar till barnen, fiske, bad, kräftor, loppis, närodlat, marknader...) som vi inte kunde förutse. Massor av besök. Mycket champagne. Ska för första gången på läääänge försöka knåpa ihop ett fotoalbum på nätet över denna soliga sommar.

Om hösten: Ingen aning. Jag vill byta jobb. Punkt. Vet dock inte hur jag ska gå tillväga. Återkänningar av min 40-årskris. Löpningen känner jag mig dock mycket nöjd med. Har gått från 0 till 10 000 meter på ett år. På skaplig tid.

Jag ska försöka skriva lite mer om vad jag verkligen tycker.
Återkommer i frågan. Nu lunch.

Humörsvängningar

Jag är lika labil som vädret.
Ena stunden sol i sinne allt-är-möjligt-stämning, för att nästa stund rasa ner i en deppig ska-det-va-såhär-känsla.

Jobbet är det som tynger mig mest. Och alla konstiga människor. (Haha, here we go again, det måste vara modersarvet).
Jag blir liksom så digital. När jag inte längre tycker det är kul och inspirerande blir jag inte bara neutral utan helt galet bitter, cynisk och anti. Talar högljutt om för folk vad jag tycker. Dissar meningslösa hierakier. Tycker folk är fåniga. Små. Töntiga. Tomtar.
Ja ni hör ju.

Och så försvann sommaren också. Medelhavsvärme och rosévin byttes skoningslöst ut mot mineralvatten och femton kallfuktiga grader.

Och så besvikelsen över mig själv. Störst av alla. Att jag inte sprungit på en månad. Att jag inte. Kommer. Mig. Föööör!
Och en massa annat som jag bara själv kan lastas för.

Nä. Kanske ett litet ras nedåt till på den så att man sen kan "fall to rise again".

Bjootiful Sunday

Efter härlig lördag med fam Palm och oceaner av rosévin vaknar man upp till en om möjligt ännu vackrare söndag:


Debutmatch för dottern! Den finaste av fina!


Sedan häng i parken. "Alla är där", det är filtar och grillar och bad i parkpoolen och vin och snack och... har jag sagt att jag älskar vår park och aldrig vill flytta härifrån..?


Hemom för ett glas bubbel på balkongen medan barnen följde med parkhänget hem :-)


Och så spontanmiddag hos parkvänner, även dom med toppbalkong, vin och tapas och närkontakt med luftballongerna.

Den här årstiden på den här platsen. Kärlek!

Hemkomst and after

Så märkligt det här med tid.
Den oändliga ångestskapande tidsoceanen treveckor är passerad, glömd, redan komprimerad till en nano-suck i världsalltet.

Vårsommar i Stockholm, den bästa tiden tror jag. Förhoppningarna om värme har just bara börjat. Parkens grönska är förlåtande. Allt ter sig mjukare i kanterna.

Och barnen. Förhoppningvis inga men för livet. Kom hem med precis rätt bagage. Sover nu tätt omslingrad med det barn som när sig på närhet. Försöker krama det andra barnet lite lagom, det som skyr kroppskontakt. Mannen. Som är den allkonstnär jag gift mig med. Inte ett ord om att det varit tungt eller jobbigt. Bara kyssar i nacken.

Vem var dom jag tillbringade 21 dygn med och var är dom nu. Vad kommer allt detta få för betydelse.

Nu ligger tio kilo ren tvätt på sängen och väntar på att bli vikt. Ett par glittriga klackskor i alldeles för stor storlek står brevid. Balkongdörren öppen. Något väntar.

Så märkligt det här med tid.
Bakom mig ligger en pärlrad av saker jag inte längre minns. Framför mig en tidsrymd som kommer upplevas oändlig eller nanokort beroende på nästa skeende.

Finns det nån kvar här?

Torsdag 16 maj: Vind, vind, vind

Location:Sweetwater, Texas

Tisdag 14 maj: USAs grönaste byggnad och Gröna Innovatörer

Måndag 13 maj: Home hospitality

Lämnar Burlington

Fina fina Vermont

Jag gillar verkligen Burlington och Vermont. Alla husen är i pittoresk New England-stil, allt är grönt och välansat och prydligt. Och så är det en studentstad, vilket sätter en särskild prägel.
Det märks att befolkningen är besjälad av det gröna - det finns "organic stores" överallt, mycket är lokalproducerat och ekologiskt.

Vi i gruppen lär också känna varandra bättre och bättre. Jag har bondat med min serbiske energikollega som har en sjukt ironisk humor och framförallt har självdistans. Vi shoppade resväskor tillsammans idag eftersom vi fick veta att vi får ha två väskor nu med oss på alla flyg (på programmets bekostnad). Och eftersom jag redan har 23 kg i min fullproppade... så fick det bli en ny lightweight gigantisk Samsonite.

Imorgon mjölkbondgårdsbesök!

Tisdag 7 maj: Federalism och diplomati

Morgonen ägnades åt det amerikanska politiska systemet och maktbalansen, eftermiddagen spenderades på State Department (motsv UD) och deras klimat- resp energiavdelningar. Frågan är om det var det de sade, eller det de inte sade som var mest intressant.

Seneftermiddagen diskussion med AWE, American Waste to Energy, egentligen om allt annat än just WtE; elfordon, avancerade biobränslen, incitament för utvecklingen av förnybart i USA, varför förbränning av avfall är i princip omöjligt här, gaspriser och en mängd annat.

Avslutade dagen tillsammans med EU-kommissionen, Norge, Nederländerna och Tjeckien på en otroligt trevlig resto som serverade fantastiska burgare och öl från hela världen.

Location:Washington

När ångesten sjunker undan

Det går än så länge mycket bättre än jag initialt trodde.
Ångesten, saknaden.
Som att kliva ut ur och in i en annan roll.
En smula scary men jag antar att det är en del av människans försvarmekanism som kickar igång.
Som om psyket säger 'Nu är jag här och då är det följande som gäller', typ.

Det underlättar ju såklart att ha universums (jo, faktiskt) bästa man, som inte bara helt utan åthävor tar hand om hela rasket hemmavid med sådan enormt stabil självklarhet utan också dessutom orkar ingjuta pepp och trygghet i mig med glada tillrop och sms och videosamtal. Barnen snugglas ner i dubbelsängen och det verkar väldigt mysigt alltihop. :-)

Och jag har det sjukt bra. Den här resan har just börjat, men den är alldeles fantastisk, och jag ska försöka att vara i stunden och för en gångs skull ta åt mig av att det faktiskt är just jag som får vara med om detta. Det är en enorm apparat som mobiliserats - massor av människor är involverade över hela landet - för att få ihop ett program som detta. Vi har två reseledare, en limobuss och allt är organiserat in i minsta detalj. Amaaaazing.

På torsdag flyger vi upp till Vermont. Och på lördag är det dags för första "home hospitalityn". Hoppas bli av med några av mina flaggor då...



 

Facetime funkar!

Location:Washington

The package has arrived

Propellerplan till DC, vid incheck på Donovan House Hotel lyfter mannen i receptionen luren och säger: "Mrs C has now arrived", varpå två personer dyker upp vid min sida (och lär enligt uppgift inte lämna den på tre veckor).


Fint väder


Utsikt från rummet

På väg

Morgontårar efter kallsvettig natt, ett glas fil, tusen peppningar från maken.

Har redan på Arlanda gått igenom tre säkerhetskontroller varav en utfrågning. Vet inte om United är mer rigorösa än SAS.

Hörs when in Washington!

Total förvirring och kaoshjärna

Okidok. Tampas just nu med sur granne i tvättstugan (alltså, allvarligt, hur kan man ta tvättstugan på sånt jävla stort allvar?!?), listor, listor, listor, bisarra googlingar (alltså herreguuud vad jag är konstig när jag mår dåligt!), illamående, bud som kommer hit med grejor, vaccinationer (har fått en total tvångstanke på att jag måste TBE-vaccinera barnen IDAG!), och en Malmöresa i juni.

Här ska jag förresten bo imorgon och några dagar framöver (om jag inte dör av ångest innan dess):
http://www.donovanhousehotel.com/

Ser ju flott ut. Alla säger att Washington är så trevligt.

Funderar också på en parallell blogg, bara för resan. Den här bloggen är ju inte så publik, jag vill inte att alla FB-bekanta läser här (även om jag inte direkt stängt den heller). Aaaah.

Nä, nu måste jag sticka och handla böcker. Böcker är viktigt.

Älskade älskade

Jag och dottern har svåra tider just nu. Tre dagar ETD, och ångesten rider oss båda. (Jag tror dock att hon är förskonad från den panikvariant som är min följeslagare i livet och som åter visat sitt fula tryne.) Well.
Förutom att jag är sjukt stolt över henne som det är, och att hon redan skriver med små bokstäver och allt så är nedanstående den önskelista från USA jag fick idag av henne, OM vi båda överlever denna resa:

Valborg i köpingen

Första majbrasan på åratal. Och vilken brasa! Sörmlands största enligt uppgift. Inleddes med körsång och avslutades med fyrverkerier värdiga ett nyårsfirande. Barnen vann tre paket kaffe (!) och en massa godis i Lions lottstånd. Värt.

Jag andas.

Åkte ut till landish igår, för att elda, för att vara tillsammans, för att andas.


Luntning.


Fölseranunkler. Herr C turnes 41.


Fölsemiddag: ultimata burgaren med extra allt ink inlagd rödlök. Iskall IPA.

Skönheten och odjuret

Dulce de leche-tårta med death-by-chocolate-botten, täckt med chokladmarängsmörkräm och havssalt. Jättegod. Men. Den förbaskade fyllningen stelnade inte i kylen som jag förväntat mig utan sprängde sig igenom frostingen, gled och rann. Aldrig mer denna fyllning, det var andra försöket.


Desto bättre blev denna kaloribomb - två citronbottnar och en hallonbotten fylld med lakritsfluff, spacklad med saltlakritssmörkräm, täckt med vit marsipan och en lakritskinuski (kola) på toppen. Superfin, tyckte jag (med tanke på hur stressad jag var) och, enligt utsago, supergod (förutsatt att man gillar lakrits).

En ny firsttimer

Premiärat marängsmörkräm. Ett litet köksäventyr som innefattar sockertermometer och sjukt mycket vispande.
Hoppas den blir bra. Ska smaksättas och färgas och spritsas. Hann även med en fluff.

Back in tårtbusiness!

Ångesten. Ångesten. Ångesten.

Aah, resfebern. Ångesten. Denna vidriga best.
Lamslår mig plötsligt så jag tappar orden. Mitt i en tanke.

Satt just med min dotter på badrumsgolvet där vi klamrat fast vid varandra i en gråtskrattande omfamning.

Hennes separationsångest för min förestående resa blir starkare för varje dag och det påverkar mig såklart. Imorse satt vi en kvart utanför klassrummet och hon bara grät. Sonen tar det på ett annat sätt. Är av en annan sort.

Hjärthugg. Självförebråelse. Ångestvågor. Parat med förväntan och pirr. Just get it over and done with.

Tankar om käckfluff

Vobbar. Varvar ömma modern-rollen där jag serverar sonen kall mango-proviva och baddar panna, med bisarra tankar på Käckfluff och andra saker jag vill göra. Alltmedan min egen hals kliar och svider.

Konsistenser på tårtfyllningar upptar obscent mycket av min tankeverksamhet nu när jag egentligen borde fokusera på typ... jobbet? fotbollsträningen? fäktningen? dopet? fyrtioårskalaset och vad jag ska ha på mig? landet? renoveringen och ritningen av ny altan och entré? håret som måste klippas och färgas? att barnen inte har några vårskor/gympadojjor? inlämning av tyg till sömmerska som ska sy gardinen i dotterns rum? TBE-vaccinering? inhandling av trettio små presenter till USA? beställning av mässingsskyltar till nyinflyttade i trappen? löpningen som legat i träda en vecka?

Neeeej. Nu surfar vi på lampskärmsstrumpor och lakritspulver. Det blir så bra så.

/Ding -74

Gula skåp och mopsar i porslin

Ok. Vi var alltså och kollade på det gula Stockholmsskåpet på IKEA.
Det är ju superfint och allt, men det hade liksom inte det. Inte som det länge sörjda Billy-skåpet i National Geographic-style. Och för 3500:- hittar jag andra skåp.

Så nu fortsätter letandet. Och tills dess går jag och dreglar över habegär till den här lille raringen för en lusentapp (shiiiihihitt vilket ålderstecken!):

 

Veckobörjan

Efter att ha pratat oavbrutet i fyra timmar (ja) för att informera konsulter var jag så slut i rutan att jag fick en oemotståndligt handycraftbegär. Tog sålunda lördagens hedersuppdrag i akt och satte igång tårtfyllning och dubbla tårtbottnar.

Kokar man oöppnade konservburkar i fyra timmar är man lite rädd att man apterat en köksbomb. Nu är man lite rädd för vilket innehåll som väntar en vid öppning. I en ideal värld en fyllig guckig kolakräm.

Lite resfeberilningar på det, en spänningshuvudvärk som är konstant jobbrelaterad kräver nu att jag genast bäddar ner mig bredvid dotterns sovvarma kropp och flätar ihop benen och lagrar minnet av detta symbiotiska tillstånd så att jag överlever tre veckors frånvaro. Gulp.

Över och ut för idag.

En liten vårtrudelutt!

Från dåligt humör och pissregn i stan pga frustrerad pga jobb till solsken och bättre humör på landet mha flamingoglas och rabattgräv.


Vi drack ananassoda i nya flamingoglas framför brasan.


Vi åt årets första utelunch på altanen. Skönt! Men lite ångest pga rutten altan som måste rivas och återuppstå. Snart.


Vi tittade mycket på sjön, och på grannens fina pedantskötta hus (och häck).


Jag grillade kyckling, aubergine, zucchini och majs.

Fast innan dess grävde vi upp halva rabatten, rev upp fula tunga kantstenar och brädor, bastade med levande ljus och arabisk loungemusik (som i Dubai) och drack kall öl.

En bit USA på Gärdet

Det är svårare att komma igenom vakten på Amerikanska Ambassaden än att gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda. Man känner sig skyldig, jag blir nästan övertygad själv om att jag gömd sprängladdningar i skorna och att jag egentligen åker till USA för att hoppa av och bedriva kontraspionage.

Sen träffar man en rar gammal dam som jobbat på ambassaden i 35 år och som tycker allt jag säger är "uuunderbart" och "fantaaaastiskt" och som bjuder mig på räkpasta i ambassadens "diner".

Nu har jag en supersärskild visering i passet, och en massa viktiga papper och en hel bok med intstruktioner inför min resa. Och lite goda råd, vidarepasserade via den äldre damen,  från såna som åkt tidigare, typ Calle B och Mona S. Känns ju skönt.

Fick slutligen tillbaka min telefon, mitt leg och mitt pass, men ett tag där var jag helt identitetslös.

Dagar man tycker synd om sina barn

När det pissregnar och blåser och det är studiedag och heldagsutflykt till en 4H-gård.
När man vet att dom ska sitta och frysa med blöta vantar på nån sur bänk och klappa ett surt får och äta iskalla pannkakor med kladdig sylt.

Då reagerar mina kroppsminnen. Vidro.

Le och vinka!

När dörrarna är stängda

När man får svart på vitt att utvecklingsmöjligheterna är noll. Då vet man att man behöver byta jobb.

Jag är så mentalt utmattad denna vecka att jag kraschlandade i en soffa under en filt direkt efter middagen och sov i fyra timmar.

Tips emottages.
Finnes: snart fyrtioårig bitter, cynisk och less civilingenjör med internationell erfarenhet.
Önskas: bra betalt, stor frihet, mycket makt :-)

Het hibiskus och salta fläsksvålar

Nämen va. Time flies.
Bara den eviga hösten/vintern/vidrovädret består.
Med undantag för söndagshänget på gula bistrostolen på balkongen.

Hemkomst från Middle East (SOM jag rekommenderar dig att åka dit! ÅK!), sen besök av farbror och "faster" västerifrån, museibesök och discokalas och simskola och söndagsmiddag i kvarteret brevid (SOM jag diggar söndagsmiddagar. HA DET!).

Nu missbrukar jag i vanlig ordning nagellack och danska fläsksvålar. Nåt omgivningen finner vidrigt. Svålarna luktar gammal galt/rutten fis, men nagellacket (nummer femtio i nagellacksväskan?) lyser som het hibiskus.

Jag kräver bra böcker (tips??), sträckläste just ut Keplers Sandmannen (det börjar ju bli säsong för deckare för min del), jag kräver fläsksvålar (detta vidrigt goda).

Och sa jag förresten att jag sprang 7,9 km i fredags?? Bara en sån sak. Aj.

Sandstorm - a firsttimer

Då och då blåser det upp till sandstorm här i Mellanöstern, det har jag ju hört. (Därav att tex solceller inte har lika stor verkningsgrad som man kunde tro, då ytan ständigt smutsas ner av dessa fina lager av gult sandstoft.)

Nu har jag upplevt det! Det virvlar inte, det bara är som ett gult stoft i luften som lägger sig överallt. Bilarna är gula, borden, maten, allt.

Håller tydligen på ett par dar. Lär avta till kvällen.
Själv ska jag sitta inomhus på fem möten hela dan så det är ok. Tänker dock på min danske kollega som kom hit ner igårkväll, för första gången nånsin. Och man ser inte handen framför sig. :-)

Abban levererar

Det är så sjukt varmt, sådär som man knappt kan tro att det kan vara när man befinner sig i vintersega Stockholm.
På söndag är det kostym på och byebye till bikinin.

Salt & peppar

Arabiska nätter

Location:Abu Dhabi

Påsk i Sörmland

En påskpralin!

Logik

Sms-konversation med modern (bakgrunden är att hon inte vill åka upp till oss över påsken eftersom hon mår dåligt just nu):

"Jag kanske kan komma till pingst istället?"

"Det hade du gärna fått göra, men jag kommer vara i USA hela maj på ett amerikanskt ledarskapsprogram."

"Jahaja. Jag noterar hur du prioriterar!"


Man ba VA?!
That's my mum.

Äta upp kakan

Jaha. Då blir det Dubai på måndag!
Och jag tar familjen med mig!
Bästa kombon. Jag jobbar, dom solar. Fast det blir faktiskt två dagars semester för mig också.
Men först påsk på landet som vi längtat efter! Dock utan mormor.

Typisk både-äta-kakan-och-ha-den-kvar-grej.
Fetgilla.

Analoga barn

Plötsligt så händer det. En kort stund av analog sällsamhet.