Tjatigt, ledsen.

Jag blir trött på min egen förutsägbarhet.
Min vinterdeppighet som jag tror är unik och på riktigt varje gång.
Det måste verkligen vara omgivningen som är knäpp, det kan ju inte vara jag som bara neggar.
Yeah right. It's in my head.

Men ändå. Känslorna är verkliga.
Jag känner mig ledsen. Och trött. Som fan.
Och det beror säkert på mörkerhelvetet.
Men det hjälper liksom inte heller upp med allt knäppt som händer.