fredag 6 december 2013

Familjens projektledare

Hette en bok jag läste för några år sen. Handlade om hur det - trots vår generations relativt jämställda förhållanden - fortfarande är så att det oftast är kvinnan som med järnkoll är familjens projektledare och sköter hela Familjen AB's planering.

Tänkte då att så är det ju (vet jag från mammagruppsklagosång och andra grupper där kvinnor kommer samman...) men inte hos oss. Eftersom jag har rest så mycket i jobbet har herr C varit den med stenkoll och jag den utan. Eller?

Fick ett bryt häromdagen när jag insåg hur mycket ångest det ger mig att vara den som ändå (frivilligt, mind me, säger maken) håller i själva tänkandet flera veckor framåt. För så är det. Jag är den som lägger upp långtidsplaneringen. Tvångsmässigt. För jag tror att världen kommer rasa ihop annars. Maken kan leva mycket mer ad hoc på det planet.

Det var också slående när mailbombningen i klassen startade kring uppkommande julbasarsbakning och vårbakning. Nittio procent av mailkorrespondensen kom från mammorna. Fem mammor bakar, två mammor står på loppisen, två mammor köper engångmateriel, tre mammor köper lärarpresenterna...

Vad händer där? Vart tar alla skillade projektledare-i-arbetslivet-pappor vägen?
Dom som är VD:ar och chefer och kan hålla många bollar i luften.
Obetalt ideellt arbete kanske inte är så spännande?

 

5 kommentarer:

eva sa...

Men hur löser man det där med det tvångsmässiga långtidsplanerandet. Jag har försökt låta bli. Suttit på händerna och bitit mig i tungan. Men när dagen d närmar sig (oavsett om det är semester, födelsedagskalas eller bara vardag) så får jag panik över att inget har hänt och sätter fart och rör upp damm, himmel och jord och fixar. Och är samtidigt ilsken som ett bi. Hur slutar man?! Det handlar ju lika mycket om att en själv måste ändra sig som attt partnern måste ändra sig.

Jag sa...

Jag vet!! Och jag vet inte!! Vi har pratat om det hemma. Maken tycker att jag behöver slappna av mer, han nser inte att det är "hela världen" att missa saker heller. Det gör jag. För jag mår ju dåligt av att inte vara on top. Men kompromiss nånstans. Jag funderade ett tag på att införa tipset från en bekant: varannan-veckas-ansvar. Man tar ansvar för allt som händer under ens vecka (kalaspresent, matsäck etc).

eva sa...

Varannan-vekans-ansvar är inte så dumt. Kanske ska testa. Men jag kan inte släppa när det är barnen som blir lidande för att saker inte är fixade. Eller alla blir lidande för att saker måste fixas i sista minuten. Men nån ändring måste det bli för det är inte bra varken för relationen eller för barnen som lär sig felaktiga mönster.

Johannes sa...

Vi finns men ingen ser oss för feministerna står i vägen :-)

/Fembarnspappa med snorkoll

Jag sa...

Härligt Johannes! Varför upplever du att feministerna står i vägen? Det låter jobbigt.