tisdag 27 augusti 2013

I huvudet på undertecknad

Vad jag gör?

Ojar mig för barnens scheman med Björnbär och Hallon och halvklasser och fan och hans moster, varannanveckasomöjligtattkommaihåggympor, slöjd fucking 07:45 på morgnarna.

Retar mig på folk.
På skolan två dagar efter OSA för dotterns kalas:
Jag: -"Ursäkta, men kommer NN på kalaset på söndag?"
Pappan till NN: -"Va? Jaha. Nä, det vet jag inte."
Jag: -"För OSA var i onsdags och jag måste lämna besked till bowlinghallen exakt hur många barn som kommer." (Annars får vi betala för din unge i onödan, pappskalle!)
Pappan: -"Jaha? Ja, jag får väl återkomma ikväll då med besked."
På kvällen på mailen: "NN kommer ej på kalaset. /Pappan" (Vad hände med "tack för inbjudan men..."??)

Nojjar mig för jobbet. Uppbådar kraft och energi som sinar när jag kommer till kontoret.
Jag måste måste måste göra nåt annat.

Springer. Så gott jag förmår. Nästa delmål Tjejmilen. Helst under 01:01:16.

Stör mig på "pepp-Martina Haag" i sin löpar"pepp"bok. Hon ba: "Jag kunde inte springa en meter när jag började, och sen bara vips på sex månader sprang jag milen under en timme och klämde in Tjurruset också sådär lite käckt". Och exakt HUR är det peppande för nån som tycker man är skitduktig som lyckas springa en mil på drygt en timme efter 1,5 års idog träning..?

 

5 kommentarer:

Kajsa sa...

Ha ha, älskar att du är tillbaka med dina kristallklara och något brutala vardagsbetraktelser.

Jag har för övrigt betraktat allt Martina Haag gjort med stor skepsis, samma sak med löpningen.

/Hälsningar hon som springer milen på en och tio aldrig lär komma under timmen. Det sitter i huvet nämligen och mitt huvud säger "ta det lugnt...".

Malinka sa...

För att inte tala hur bittert det känns för en som också hållit på i 1,5 år och fortfarande med nöd och näppe bara klarar 3,5 km …

Jag sa...

Jag läste en krönika hon skrev i Runner's magazine om hur hon övertalat en tjej som "senaste gången hon sprang var 3km i nian" att springa Marathon med henne eftersom hennes kompisar blev sjuka - och klarade det (såklart. lätt som en plätt ba.) Blev helt förbannad. Fattar inte varför jag köpte boken.

Kattis sa...

Haha, själv gillar jag Martinas krönikor och boken och applåderar att det gått så bra för henne att hitta sin grej.
Även om det inte går lika lätt för mig så blir jag peppad.
Men det beror på att jag alltid gillat just Martina Haag.

Och du - du är superduktig!!
Minns när du började springa och kände att det var tungt men nu: TVÅ millopp!!
Bravo snyggbenen!

Fina sa...

Ha ha! Martina har oxå myntat det klämkäcka rådet om tillfällen för småbarnföräldrar att springa: "timmen mellan fem och sex finns ju alltid".

Eh va? då SOVER man!