torsdag 30 maj 2013

Hemkomst and after

Så märkligt det här med tid.
Den oändliga ångestskapande tidsoceanen treveckor är passerad, glömd, redan komprimerad till en nano-suck i världsalltet.

Vårsommar i Stockholm, den bästa tiden tror jag. Förhoppningarna om värme har just bara börjat. Parkens grönska är förlåtande. Allt ter sig mjukare i kanterna.

Och barnen. Förhoppningvis inga men för livet. Kom hem med precis rätt bagage. Sover nu tätt omslingrad med det barn som när sig på närhet. Försöker krama det andra barnet lite lagom, det som skyr kroppskontakt. Mannen. Som är den allkonstnär jag gift mig med. Inte ett ord om att det varit tungt eller jobbigt. Bara kyssar i nacken.

Vem var dom jag tillbringade 21 dygn med och var är dom nu. Vad kommer allt detta få för betydelse.

Nu ligger tio kilo ren tvätt på sängen och väntar på att bli vikt. Ett par glittriga klackskor i alldeles för stor storlek står brevid. Balkongdörren öppen. Något väntar.

Så märkligt det här med tid.
Bakom mig ligger en pärlrad av saker jag inte längre minns. Framför mig en tidsrymd som kommer upplevas oändlig eller nanokort beroende på nästa skeende.

Finns det nån kvar här?

3 kommentarer:

Amanda sa...

Kvar!

Anonym sa...

Väntar troget på din nästa uppdatering. Sån klokskap

k. sa...

Du är poet!