Det är befriande - sa en ung barnlös vän - när jag och min kollega spydde ur oss våra aversioner mot andra(s) barn. Befriande alltså, i det att man inte nödvändigtvis behöver älska alla barn bara för att man fått egna. Att man kan älska sina egna barn, men inte per automatik alla andras.
För så är det. Jag har aldrig gillat barn generellt som företeelse. Och när jag fick egna barn, så förändrades inte det nämnvärt. Jag går inte heller igång på andras bebisar. Men jag har förstått att man ska göra det, som mamma.
Således är det en utmaning för mig med alla sammanhang av barn-i-grupp man naturligt hamnar i som förälder. Kalas, klassträffar, skolfikor och annat skoj. Massor av barn. Som skriker, brölar, dreglar, pruttar, smular, geggar, gal.
Så.
Nu fick jag det sagt.
Ni märker att jag har en mörker-December just nu va? Sjukt negg. :-)
För så är det. Jag har aldrig gillat barn generellt som företeelse. Och när jag fick egna barn, så förändrades inte det nämnvärt. Jag går inte heller igång på andras bebisar. Men jag har förstått att man ska göra det, som mamma.
Således är det en utmaning för mig med alla sammanhang av barn-i-grupp man naturligt hamnar i som förälder. Kalas, klassträffar, skolfikor och annat skoj. Massor av barn. Som skriker, brölar, dreglar, pruttar, smular, geggar, gal.
Så.
Nu fick jag det sagt.
Ni märker att jag har en mörker-December just nu va? Sjukt negg. :-)
1 kommentar:
Jag förstår vad du menar och jag tänker så här - barn är små människor, jag gillar långt ifrån alla människor så varför skulle jag då per automatik gilla alla barn?
Skicka en kommentar