Det är svårare att komma igenom vakten på Amerikanska Ambassaden än att gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda. Man känner sig skyldig, jag blir nästan övertygad själv om att jag gömd sprängladdningar i skorna och att jag egentligen åker till USA för att hoppa av och bedriva kontraspionage.
Sen träffar man en rar gammal dam som jobbat på ambassaden i 35 år och som tycker allt jag säger är "uuunderbart" och "fantaaaastiskt" och som bjuder mig på räkpasta i ambassadens "diner".
Nu har jag en supersärskild visering i passet, och en massa viktiga papper och en hel bok med intstruktioner inför min resa. Och lite goda råd, vidarepasserade via den äldre damen, från såna som åkt tidigare, typ Calle B och Mona S. Känns ju skönt.
Fick slutligen tillbaka min telefon, mitt leg och mitt pass, men ett tag där var jag helt identitetslös.
Sen träffar man en rar gammal dam som jobbat på ambassaden i 35 år och som tycker allt jag säger är "uuunderbart" och "fantaaaastiskt" och som bjuder mig på räkpasta i ambassadens "diner".
Nu har jag en supersärskild visering i passet, och en massa viktiga papper och en hel bok med intstruktioner inför min resa. Och lite goda råd, vidarepasserade via den äldre damen, från såna som åkt tidigare, typ Calle B och Mona S. Känns ju skönt.
Fick slutligen tillbaka min telefon, mitt leg och mitt pass, men ett tag där var jag helt identitetslös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar