Nu har vi, i lite drygt tre år, inte ätit en enda måltid hemma under ordnade former.
Det börjar bli tröttsamt.
Man tappar lusten. Lusten att laga och lusten att äta.
Sonen är en total pain-in-the-ass när det kommer till uppförande vid matbordet.
Och vi har provat alla metoder; nonchalering, valfrihet, tillsägelser, gå-från-bordet, ät vad du gillar, ta själv, hjälpa till att laga, you name it. Och ändå.
Han äter inget.
Han mosar, kletar, rör runt, petar i maten.
Han lägger mat han inte vill ha på bordet.
Han spiller ut minst ett glas av någons dricka.
Han leker flygplan, lyftkran, polis-och-tjuv med maten.
Bråkar, spottar, fräser.
Han drar i våra tallrikar, ropar, sjunger bajsvisor.
Nu har dottern börjat apa efter.
Sucketisuck.
Idag avnjöt vi sålunda en tretimmarsbolognese med spaghetti acckompanjerat av kast med klibbig pasta, urkade och bläande, spillande, tramsande, trixande, tårar och tandagnissel.
Tills desserten i form av vindruvor kom på bordet.
Då lägrade sig lugnet och fadern och jag suckade över ännu en ångestfylld måltid.
3 kommentarer:
Middagsfrid, hå hå ja ja. Okänt fenomen.
Det är väl inte riktigt så tjafsigt hos oss, men å andra sidan är måltiderna snabbt slut.
Dottern är inne i en period med "jag tycker inte om det där" (företrädes grönsaker som hon _tycker_ om och gärna äter vid andra tillfällen, typ framför Byggare Bob) och "jag är mätt nu!" när hon kommer på att hon vill kolla på Bolibompa. Och det trots att vi aldrig sätter på Bompa (som vi spelar in – tack gud för hd-spelaren!).
Får man vara så fräck och fråga hur länge _i_taget_ ni har försökt er på respektive metod? Pick one and stick to it, tror jag är det enda. Vi har valt att barnet ska sitta med vid bordet, utan tv:n på, i minst tio minuter. Och sen får hon gå ner. Är uppförandet otrevligt (slänga mat, skrika, banka lillebror i huvudet) åker hon raskt in på sitt rum. Fast det senare bygger på att barnet inte _vill_ bli inslängt på rummet.
Och så får hon macka _i_anslutning_till måltiden, inte 20 minuter senare.
lugna middagar kommer igen. Om många år ;-) Jag och T har lite olika krav också, han blir mer störd av tjaffs vid bordet än vad jag blir :-) Men, visst ruttnar man mellan varven. Absolut.
Malinka: Nja, vi är nog inte helt konsekventa med metoderna. Ibland är det viktigt att han får i sig nånting alls och ibland inte. Men vi försöker. En annan grej är att det beror på vad vi äter också. Fiskpinnar och falukorv ger mindre trams och glupskare unge medan all mat som avviker från det tittas på med skepcism och urkande. Medan dottern äter allt, och mycket.
Skicka en kommentar