Gråt och tandagnisslan

Det började så bra, min dag ensam med barnen.
Hade svårt att komma loss, ut och iväg,
men strax skulle vi rulla ner och fika med vänner.

Packar väskan i köket, barnen leker i rummet intill.
Plötsligt illvrål, inte det vanliga arga, utan ett som
skär genom märg och ben. Så att det isar i kroppen.

Rusar ut. Ser en dotter som sitter fast med fingrarna i en stängd dörr.

Sparkar upp dörren, sonen livrädd, jag livrädd, dottern hysterisk.
Inga fingrar av, men pekfinger och tumme lilablå och ser konstiga ut.
Jag skriker argt på sonen (som smällt igen dörren), han grinar, alla gråter.

Samlar mig, trycker in en Ipren i dottern, ger nappen, försöker kolla om
fingrarna verkar hela, ringer sjukvårdupplysningen, de råder mig att spola i
kallt vatten.

Jag gör det, spolar upp en balja i badrummet, doppar dotterns hand, sonen kommer in,
vill titta, klättrar upp på toalettstolen och drösar rakt ner i baljan med kallvatten. Helt galet. Av med hans genomblöta kläder och dottern på armen.

Ger henne en Alvedon, skiter i kallvattnet, lägger henne på soffan och klappar, smeker, tröstar, lugnar. Bäddar ner halvhysterisk son i sängen och han däckar direkt. Efter en halvtimme har tabletterna kickat in och dottern halvslumrar.

Vi kom iväg till vännerna. Vännen och sjuksyrran L kollade och trodde det var okej. Fingrarna är blå och svullna så det är svårt att se, men bestämde att avvakta. Fick säga förlåt till sonen, trösta även honom, trösta mig själv och natta dottern.

Ty inget gör så ont som när ens barn har ont.