Att svara på tilltal

Att vara sjukt trött på att svara på tilltal.
Eftersom tilltalet består av ordet "Mamma...?" alternativt "Kolla!!" alternativt "KOOOM! NUUUU!".

Och eftersom svaren så ofta består av "Ja, vad vill du?", "Kom hit om du vill nåt, skrik inte", "Nej, jag kan inte kolla just nu" samt "NEEEJ HAR JAG SAGT!!!".

Så sällan en dialog som rinner lätt som bubbelvatten.
Så mycket oftare ett ensidigt kravställande och en trött röst i andra änden.

Erase and rewind

Verkligen hamnat i en oflytsström idag.

Tyckte jag varit balanserad och fin ett par dar, inte så Mr Hyde som annars, och så plötsligt. Är det sågdamm på hela golvet, och två gnällisar som slänger sig i blöta regniga kläder i det där, och en som ska kissa och en som ska gegga. Och två som inte lyssnar. Mr Hyde ba: "Men för sjutton gubbar! På med pyjamasarna! Nu gör ni fasiken bara som jag SÄGER! NU!!!" och fyra klotrunda som stirrar på mig och sen på varandra och sen viker sig dubbla av bubblande tröttskratt och skrattar mig rakt upp i ansiktet och fortsätter ha kuddkrig och yra damm och fjädrar omkring. Och jag är så trött så trött och bara sätter mig rakt ner i dammet. Med nedstänkt jacka och finnar på hakan. Och får en otäck föraning om hur det kan bli om sisådär tio bast. När det inte går att hota med indragen saga eller efterrätt. Maktlösheten.

Hade jag varit barn hade jag aldrig varit ledig på lov

Fick påsklovsschemat från skolan.
Det är verkligen jättesynd om dom barn som ska vara kvar i skolan/på fritids nästa vecka:
Måndag: Utflykt till Humlan med picknick
Tisdag: Utflykt till Aspuddens parklek med mellis
Onsdag: Utflykt till Skansen med matsäck

Och på det få barn och många pedagoger.
Så onödigt att vara ledig på lov liksom.
När allt det roliga händer.

En silikonig gräsänksvecka snart till ända

Och gudars vilket breakthrough.
Once again: Jag är så sjuhuhukt tacksam över att vara förbi bebisåren!

Det har gått så silikonlätt att vara ensam med dessa två ljuvligheter i en hel vecka att jag faktiskt undrar lite över dom som drar in hela släktkavalleriet så fort den ene åker bort en dag.

Nej men det har helt sant varit bra. Den bästa dagen nästan den när jag fick hem tre barn. Planering är såklart A och O. Att man har mat hemma och vet vad man ska käka. Och det är en fördel att inte ha inbokade morgonmöten utan kunna köra lite slack på instämplingtiden till Verket om mornarna.

Imorgon kommer den förlorade fadern hem från en, vad jag förstår, fan-tas-tisk utrikesresa till Staterna. Jag kommer förmodligen kunna uppbringa både ärligt glada miner, relativt organiserat hem och mat i kylskåpet.

I min andra hälfts frånvaro

Jag är dålig på att vara ensam, har alltid varit.
Jag är som katten i lådan i kvantfysikexemplet: existerar bara om någon öppnar locket.
I frånvaron av yttre bekräftande interaktion existerar jag i nån slags vacuum.
I nån slags märklig apati.

Nu, med barnen existerande, är det lite annorlunda, men känslan hänger kvar som en svagt bedövande doft av narkos.

När maken åker över Atlanten.
Jag ska verkligen anstränga mig för att vara närvarande i dessa dagar, och inte bara få dem att gå.

Man har ett liv som pågår

Man åker ut till Sickla på lunchen för att designa kök.
Man får veta att man tydligen vill ha ett "shaker-kök".
Och att man tänkt ganska rätt.
Just nu fattas bara plats för vinkylen.
Minor detail.

Man går på skybar och dricker chamapagne en tisdag.
Sen minglar man med all världens ambassadörer och finfolk.
Man känner sig glad för att man inser att man faktiskt har ett ganska stort kontaktnät.

Man ramlar hemåt och får hjärtsnörp när man ser små pyjamasrumpor på kors och tvärs i sängarna. Och en man som städat, diskat och plockat. Sånt som han gör per automatik när han är hemma själv. Sånt som jag inte kommer mig för.

Man jobbar hemma för att dottern är snuvig. Man blir uppringd av en tennistränare som hittat ett gammalt mail och som undrar om man är intresserad av en tennistid för sonen klockan två på eftermiddagen mitt i veckan.
Man undrar om alla andra har hemmafruar eller nannys.
Man meddelar att man jobbar heltid så det kan bli svårt.
Man får veta att vill man att ens barn ska få spela tennis så är det nog så läget är.

Man har ett liv som pågår.

Hello Kitty Fitty

I poolen i Frankrike.
En mamma. Två barn.
En kille, kanske tre, max fyra år, i badshorts med blixtar och dödskallar på. Tuffa svarta solglasögon.
En lillsyrra, knappt två bast, i volangig Hello Kitty-bikini med överdel. Rosa glajjor med hjärtan.
Ungarna hade knappast valt badkläder själva.

Jag blir så trött så trött.

Dottern i det här huset älskar också Hello Kitty. Men valde ändå ett par Spidermanbadkallingar till sig själv när hon fick välja hos den franska jätten.
Sonen tog ett par turkosa, utan figur.
Sen struttade dottern runt i läppglans och badkallingar uppenbart gjorda för pojkar (put fram) och kollade misstänksamt in den lilla Kittytjejen med överdel.

Det är väl just det. Att barnen inte får välja! Att föräldrarna väljer åt dom, helt baserat på kön, och är så ängsliga och rädda för vad andra ska tycka att dom helt köper det könsfixerade budskap som kedjorna pumpar ut.

Varför finns inga baddräkter och bikinis med Spiderman? Spiderwoman?
Varför inga badshorts med Kittykatten eller hennes kille?
Varför finns det ingen valfrihet?

(På pin kiv målade jag grannpojkarnas naglar i lila och guld, dom älskade det! Föräldrarnas kommentar: Hmm, ja, det var ju... jättegulligt.)

Salladssoppa, I give you

Salladssoppa by Knut & Carla:
Några rispapper
Några salladsblad
Lite morötter och gurka "julienne"
En touch av koriander
En halv glasstrut "Cornetto"
Lite toapapper
Rör om och njut medelst sugrör.

Dom hade fel.

Dom som tyckte att det var hemskt av oss att dra upp barnen från dagis för att åka ner till Bryssel tre månader och slänga in dom stackarna på ett ställe där dom inte förstod ett ord.

Många glada tillrop också förstås, men också oväntat många:
Ska inte du vara hemma med barnen istället?
Sådär hade jag aldrig kunnat göra! Mina barn är så känsliga.
Men vad ska ni göra om det går åt skogen?

Jag var nervös, men jag trodde aldrig nånsin att det skulle gå åt skogen.
Och med halva facit i hand så har båda barnen vuxit en meter var i självförtroende. Störst effekt märks på sonen, som plötsligt blivit helt orädd för nya människor!
Som går runt och pöser i sin skoluniform.

Han bubblar och babblar och frågar.
Ser att världen inte bara består av blonda blåögda barn i Polarn & Pyret-jackor.
Att pappor kan ha klänning (kimono förvisso...), att mammor kan ha röda prickar i pannan, att det går att kommunicera med alla, på ett eller annat sätt.

För att inte tala om hur ett nytt språk har fötts fram inuti. Hur han liksom för sig själv går och muttrar "gul, yellow, lila, purple, I like pancakes, I don't like eggs, sit down, stand up, I'm a music man I come from far away..."

Och fascinerande att se hur anpassningsbara barn är, hur självklart allt blir så snabbt. Bra lärdom även för livet hemmavid, när allt inte blir som man tänkt sig.

Så mitt råd, om nån går och filar på planer men är osäker, blir ett entydigt Nikeiskt: Just do it!

En dockas bråda död

Jag finner henne på botten av badkaret.
Naken.
Det röda håret i en dränkt solfjäder runt hennes vita ansikte.
Allt medan gärningskvinnan går runt småfisandes i morgonrock och visslar.

Mitt dagliga skumbad, giv mig idag

Det är varken ekonomiskt eller klimatsmart, men det är härligt och lyxigt för sedan decennier badkarssvältfödda.

Betrakta det som ett nyhetens behag. (Även om jag, i min urkitschiga leopardholk, som student i Lund och tillika reemaljerat gjutjärnsbadkarsinnehavare badade varje dag under vinterhalvåret...).

Blandar Mumins hallonskum och ylangylang-badsalt, strösslar frikostigt med flaskorna. Vaniljolja, smultronströ. Sen dyker vi i. För dagen jag och dottern.

Under samma tak

Min treåring sleva i sig tryffelpotatispuré, utskuren biff medium rare och trattkantarellsås samt svartvinbärsgelé. Bubbelvatten. "Mer sjött, pappa!" säger hon när den i bitar uppskurna halva biffen är slukad.

Snart-femåringen sitter som vanligt och tjurar, petar i moset och frågar efter glass.

Jag är så fascinerad förundrad över syskonolikheten ibland.

Jeansvrede

Lovade sonen att vända på varje sten för att finna ett par särskilda sorts jeans åt honom. "Särskilda" i bemärkelsen EXAKT LIKADANA som han har, fast i en storlek större. Visade sig nästintill omöjligt, och genererade också uppdämd ilska gentemot ett könsfixerat äckeltänk som inte gagnar någon, allra minst barnen.

H&M har fantastiskt bra barnkläder, särskilt om man har dagisbarn som sliter ut sina kläder på en säsong. Deras jeans är fantastiska. "Tjej"jeansen alltså. Knut har haft ett par "tjej"-Sqin och nu vill han ha ett par nya eftersom det gått hål på knäna.
Visar sig att alla, ALLA!, sådana jeans i stl 110 är slut i hela stan, OCH på nätet! Idag rusade jag igenom tre H&M-butiker och fann till slut sista paret ut underst i en hög i sista affären. Lycka!

Fördelen med "tjej"-Sqin's är, förutom att dom är snyggare, att dom innehåller 2% elastan som gör att dom är lite mer flexibla, töjbara. Dom är smalare i passformen vilket passar vår höftsmale son. Och helt mörkblå. Inget lulllull på fickorna.

I övrigt ser det ut som följer:

Killjeansen är baggy, har kedjor, dödskallar, nitar, lågt hängande fickor, spidermanbrodyr, "oljefläckar", stela, förveckade. Stora - otroligt stora - i storleken.

Tjejjeansen är stuprör eller "flary" (dvs utsvängda), mycket smalare passform, alltid med 2% elastan, men tyvärr ofta fulla med Hello Kitty, rååsa blomrankor eller hjärtfickor och annat lullull som jag ogillar oavsett kön.

Och det är bara jeansen.

Klädsortimentet i övrigt är så SJUKT könsuppdelat att jag bara vill kräkas. Jag tycker det blir värre och värre. Var det liksom inte färdigdebatterat och UTE med bikiniöverdelar till treåriga flickor?? Glitterskor är ju superpraktiskt i lekparken. Fint på kalas - men varför finns inget med glittrigt på pojksidan? varför ens HA en flick- och en pojksida??

Jag blir så trött och arg och ledsen. För hur ska jag kunna trovärdigt tala om för min son att det är okej att gilla glitter och glamour oavsett om man är pojke eller flicka, när han så övertydligt matas med att det inte är det? Jag tycker det är så tråkigt att H&M som i övrigt slår sig för bröstet som ett djärvt och progressivt modeföretag just på barnsidan har fastnat så djupt i nån slags reaktionär könsrollsfundamentalism.

BLÄ!

Tillfälligheter

Sprang på en gammal vikarie från dagis, som slutade i våras. Gammal och gammal, tjejen är knappt tjugo, men hon var en av Carlas favoriter. Nu extraknäcker hon i lokala sportaffären.

Maken tog en chansning, som vi pratat om förut, och frågade henne rakt ut om hon var intresserad av barnvakteri hos oss. Jo'rå, det var hon nog. Vi bytte nummer.

Hoppas hoppas hoppas!

Det skulle vara det bästa - en tjej som barnen redan känner - som har jobbat på dagis och kan det här med ungar - och som man kan känna sig helt trygg med. Som det är nu har vi, om vi skulle behöva hjälp; 1) en syster i Östersund och 2) ...ingen mer. Ibland fattar jag inte själv hur vi gör.

Andra sidan luren

Att prata med sina barn i telefon. Ingenting gör mig så tunnhudad och gråtig. Sonens lilla röst, frågorna och svaren som man måste vara insatt för att förstå innebörden av. Stolt berättande om dagen, komplimangerna som han alltid strör så frikostigt just per telefon.

Och dotterns exalterade tillrop i bakgrunden. Svar på helt andra frågor, sådana som finns inuti henne själv. Språkets lust och bubblande, ibland så mycket på en gång att det bara kommer ut gutturala läten. Men hennes läten. Den älskade lillas.

Att höra deras röster och vara på andra sidan.

Trolla med knäna

När vi är på föräldramöte och personalen visar bildspel från terminens aktiviteter blir jag ofta nästan gråtfärdig av tacksamhet. Dom är fantastiska och gör ett kanonjobb. Budgeten är ofta väldigt tight, och ändå lyckas dom severa nybakat bröd varje dag, baka med barnen, gå på teater och muséer flera gånger per termin. Jag har ju skrivit om det här flera gånger förut.

Visst är det så att jag gärna vill tycka om dagis, eftersom mina barn går där, men jag måste ändå säga att under de här två åren som vi haft barn på dagis har jag blivit så oerhört impad och positivt överraskad flera gånger om.

Och för mig är dagis ett ständigt pågående interaktivt samarbete mellan personal, föräldrar och barn.

Så därför bidrar föräldrarna självmant med "svarta pengar" i en låda, pengar som personalen inte får lov att be om och som vi inte talar högt om, så att dom kan fortsätta göra det där lilla extra med barnen. Och självklart ställer föräldrarna upp och fixar gården, bakar eller följer med på utflykt om det behövs. Det gör det sällan, personalen fixar det oftast själva. Men när det behövs.

Därför har jag väldigt väldigt svårt att förstå det motstånd som vissa andra känner.

"I Stockholm, där finns Bibbi, eller huur?"

Imorgon har tre i familjen tid hos Bibbi.
Bibbi är frisör och har Salong Grodan.
På Salong Grodan finns över tusen olika grodor.
Bibbi bakar kakor som hon bjuder på.
Och kaffe.
Barnen sitter i en upphöjd bilfrisörstol med ratt.
Alla barn får välja en klubba efter klippet.
Bibbi klipper bara herrar.
Talkar nacken och stänker på gammaldags pomada.
Carla passerar för väldigt liten herre.

Knut älskar att gå till Bibbi.
Han pratar till och med om henne på semestern.

Fulländning

Ibland när jag ser på mina barn så får jag svindel.
För det är ett mysterium.
Hur kan någon som jag, så full av brister och fel och imperfektioner i största allmänhet, ha varit med och skapat något så in i detalj fulländat?

En liden vid kanin

Idag har jag målat trätofflor.

Snålade ur i Falsterbo och köpte bara äkta tollor till mig själv - trots barnens tjat. Femhundrafemtio loppalubas per par för barntollor pallade jag inte riktigt.

På torget i Varberg hittar vi så helsvarta äktsvenska barntofflor för en dryg hundralapp. Ha! Jag målar själv dit en liden vid kanin och så är saken piff!

Splashade ut på Panduro och kom hem med målarprylar och pyssel för flera hundra.
Nu är tollorna dock målade, efter detaljerad instrux från sonen. Vad tycks?!

(Mina dyrköpta, äkta, står brevid för jämförelse)

Sossastina åsså!

På lördag fyller Carla två år.
Hon är fantastisk.
Ett stjärnglitter, en ocean av kärlek.
En mjuk pepparkaka, en skrattig tjockalocka.

Jag får alls inga nostalgiska bilder av förlossning och spädistid när jag tänker på det.
Jag är så glad att hon är två och har en vilja av stål.
Att hon sätter sig på sina antagonister. Att hon är hon.

Storebror som blev bror så tidigt, som om dom alltid varit två. Som tröstar och klappar och med skräckblandad förtjusning tokgillar sin syster. Och syster som vill gör allt som storebror gör. Som är hans största idol. Ever.

Aaaaaa! Jag älskar henne, jag älskar honom så det värker alldeles förskräckligt i hjärtat.