Fiskpedikyr for president

Den helt till synes normala mamman på vårt helt normala men heteronormativa dagis utbrast med emfas i ett av tusen mail som just skickats fram och tillbaka avseende den manlige dagispedagogen som slutar och ska ha present att

"vore det inte härligt att få ge honom nåt riktigt grabbigt nu när han fått stå ut med att kallas 'fröken' så länge? En rejäl ölprovning eller sportprylar. "

Varpå en härlig prick kontrade med

"jag tycker han ska få fiskpedikyr; små fiskar som äter upp dom döda hudcellerna på fötterna"

Men alltså.
Snubben har älskat sitt vick på dagis. Han kallas inte fröken. Barnen kallar all personal vid förnamn.
Och det visar sig att han föredrar fint vin framför öl.
Och innebandy kommer han få nog av på brandkåren där han egentligen vill jobba.

Man tager sig för sin fårade panna.

Stackars.

När man liksom tröttnar på att kasta rosa sockervadd på alla Facebookstatusar och tar fighten. Skriver det man egentligen känner. Och tycker.
När man liksom upptäcker femtiotalskonservativa strömningar i dom dunklaste vatten och liksom ba "men WTF?!".
Ibland blir jag bara så full i fan.
Så just nu tar jag ut all min aggro på en stackars dagishatandevårdnadsbidragssärartsfeminist i min Facebookbekantskapskrets. Stackars.

Kärlek till en välfärdsstat

Alltså, kärlek.
Till det svenska välfärdssystemet.
Förskolan och dess nybakta bröd, skogsutflykterna, det genuina intresset, personliga engagemanget.
Skolan i skogsgläntan där det var föräldramöte igår. Bornholmsmodeller, Mamma Mu-pedagogik, fruktstund, massage för att lära samarbeta och känna varandra, sypysslet, engagemanget, omsorgen. Trots säkert knappa resurser.
Att ha barn är att till fullo begripa varför ett samhälle bygger på solidaritet.

Små ting att glädjas över

Och medan modern drömmer om äkta bubblor (torrt, svalt och gratis) så gläder sig ena barnet så åt morgondagens utflykt: dom ska på zebradans! Med laserstrålar. Och röda rum.

Det andra barnet gläder sig redan åt morgondagens lunch som enligt menyn blir hemtrillad pannbiff och därtill kockans hembakta bröd ('det godaste i världen, jag ska be om receptet faktiskt').

Kvällens sista beställning

Pannkakor med jordgubbssylt. Rullade. I Nicke Nyfiken-lådan. Köttbullar. I runda burken. Päronsaft. I djungel-SIGG:en. Liten gaffel. Serviett. Be och få. Packa i rödvitrandiga ryggsäcken. Säger sonen och stupar i säng.

Ljuvliga lekdejter

Ah, lekdejter.
Barnen blir skitglada, leker slut på sig själva, mammorna dricker vin och äter bresaola och halloumi.
Sen får man skjuts hem också!

Får man ta kväll nu?

Guldfisk

Det är bra när man kommer på att sonen ska på heldagsutflykt till Skansen imorgon och beställt hemstekta plättar och köttbullar i matsäcken. Halv elva, när man är på väg i säng.

Eftersom herr Tjockalocka befinner sig i tvättstugan med sjätte lasset tvätt fick således undertecknad smälla ihop smet, köra dubbellagg och sockra små plättar som packades prudentligt i Nicke Nyfiken-lådan.

Nu klar. Nu luktar jag stekos och flott. Nu sängen. Imorgon portugisen.

Sommar och samveten

Sommarlov, föräldrasamveten.

Nu är tiden då mammor medvetet och omedvetet dömer sig själva och andra på god-förälder-hetsskalan efter hur långa sommarlov barnen ska ha, och ve! om dom ska gå på 'uppsamlingsdagis' eller inte.

Pappor verkar, som vanligt, immuna mot hela diskussionen. Eller behöver åtminstone inte delta i den. Eller har redan kommit över det. Medan mammorna uttrycker sig i termer av "jag tänkte vara en bra mamma och vara ledig med barnen elva veckor" verkar ingen pappa lida av samma dåliga föräldrasamvete. Ingen som jag hör i alla fall.

Och däri ligger kanske ockspå varför jag när jag umgås med 'gemene man' har mycket lättare för att relatera till pappasnacket än mammasnacket. Jag har nämligen inget lust att få ett påtvingat dåligt samvete, eller sitta och hålla med om hur horribelt det verkar att ha sina barn en extra vecka på granndagiset brevid.

En Ocean av glädje

När jag kom och hämtade barnen på dagis i eftermiddags var sonen inte där.
Dom var fortfarande och badade. Avdelningen Sjöhästen njöt av sol och bad i Tessinparken och ville inte gå hem. På förmiddagen hade dom varit på utflykt hemma hos en av 'fröknarna'. Imorgon ska dom på utflykt till nästa. Under den här veckan ska dom åka hem till alla sina pedagoger och 'se hur dom bor'.

Jag vet att jag sagt det här så otroligt många gånger, men jag är SÅ sjukt glad över barnens förskola. Stolt och glad.

Aj! Den stack ändå!

Myggan alltså.
Som sonen sjöng om på 'Dagisavslutning med show'.
Man fick en tår i ögat där barnen stod på rad och disco:ade till "En Två Tre FYRA - Jag är en PARTYMYRA!!!" om det inte vore för dottern som samtidigt kände sig nödgad att lägga århundradets kabel under närbeläget träd. Fick rullas in i serviett och slängas i 'Dog Poo'-tunnan.

Nu vitt vin och terapi. Maken låg. Behöver Spotifyas en smula (Chris Isaac! Roy Orbinson! Midnight Oil!) Eftersom jag är nyterapeutad och min mor vägrar svara i telefon - för att jag gav svar på tal om hur hon förmedlar sin så kallade support - så känner jag mig onaturligt uppåttjackad och kan således bistå med glada tillrop.

Menyn

Nej, vi åt inte bara dippade grönsaker igår.
Vi drack Pimm's också.
Medan de sju barnen fick köttbullstacos och lakritssnören.

Sen åt vi följande mycket lyckade meny:

* Ceviche på pilgrimsmusslor och räkor samt mango, avocado och gula coctailtomater i en dressing av lime, chili, vitlök och koriander.
Ett lätt, halvtorrt Riesling till detta.

* Sextimmarslammet: Lammstek som bräserats i vitt vin tillsammans med morötter, rotselleri, palsternacka, potatis, rödlök, vitlök, bacon och tre sorters färska örtkryddor. Serveras med nybakat levain att suga upp den fantastiska skyn med.
Ett mustigt och fruktigt Zinfandel.

* Varm chokladbakelse med krämigt inre, gjord på 76%-ig choklad, serverad med en kula vaniljglass och färska hallon och jordgubbar.
Kaffe och portvin.

* Tre ostar (gryuère, gorgonzola och tryffelpecorino) med fikon/äppelmarmelad och små spröda rågkex. En vällagrad Bordeaux.

Sjöhästen på vår gata i stan

Knut gillar ju som sagt sitt dagis.
Gillar är ett modest ord i sammanhanget.
Han älskar dagis. Och jag förstår honom.

Sen vi kom tillbaka från semestern har han fått tokbryt när vi hämtat honom, vi kommer "för tidigt", han har inte "lekt klart" och vi "förstör allt" och "varför måste jag gå hem när S och K får vara kvar??".

Idag hade dom varit i stora pulkabacken vid Kampementsbadet och åkt brant och fort på pulka och stjärtlapp hela förmiddagen, sen bjöds det hemlagad bouef bourgignon till lunch, efter det var det syprojekt och alla barnen broderar nu små dukar som stolt visades upp. Hembakade semlor och halsbandstillverkning. När jag kom satt sonen djupt koncentrerad och trädde pärlor. Blev djupt besviken över att jag kom redan halv fyra. Han hade ju inte hunnit nånting juh!

Kanske är det självbedrägeri, projicering, kanske är det det. Tillvänjning redan vid späd ålder? Men jag mår verkligen bra av att barnen trivs så bra, och jag saknar helt det dåliga samvete som man ibland pådyvlas över att lämna sina barn på dagis, särskilt om det är mer än trettio timmar i veckan.

Dottern, som var hemma sjuk idag och vi har verkligen haft en mysdag, utbrister vid hämtning av storebror: -"Mina kompisaj! Jag haj inte febej, jag haj inte febej, imojjon fåj jag gå på dagis väl??"

Baglady

I sovrummet står det tio kassar med prylar för avhämtning av shoppingbrudarna från glöggkalaset.

I hallen står det åtta megakassar med julpresenterna till barnens förskolepersonal, att medbringas på morgondagens luciafirande.

I garderoben ligger det drivor av påsar och kassar med ömsom inslagna, ömsom oinslagna, blivande julklappar.

Jag känner mig som en baglady de luxe.

Oppositionen sätter ner foten i familjepolitiken

I tider av mesighet och konturlöshet och känslomässiga argument, är det så otroligt befriande när någon sätter ner foten. Oppositionen gör ett gemensamt utspel om familjepolitiken som bygger på fullt individualiserad föräldraförsäkring samt rätt till dagis dygnet runt.

Det är väl ingen hemlighet att jag jublar inför förslaget. Oberoende partitillhörighet. För om andra sidan argumenterar att dagis är stressigt och stökigt med (för) stora barngrupper och resursbrist, så är väl lösningen snarare att prioritera mer pengar och resurser till förskolan, än att dra åt ännu mer och istället skapa imaginär 'valfrihet' åt ett försvinnande antal föräldrar med vårdnadsbidrag och andra halvmesyrlösningar.

Även NetWorking kommenterar förslaget.

Svällande modershjärta

Utvecklingssamtal på dagis för sonen.
Jag sitter alltid igenom sådana samtal med nära till rördsprungna tårar.
Jag sitter alltid och känner mig grötig i halsen av geniun tacksamhet för att personalen är så engagerad i mitt barn, att dom ser honom och berättar om honom som om han vore extra speciell.

Han är glad, omtänksam, aktiv, fantasifull, kreativ, finurlig och oerhört kvicktänkt. Har humor, och en sorts självdistans i sin humor redan som gör att han kan 'bjuda' på sig själv, skoja på sin egen bekostnad. Han älskar att bygga maskiner, senast en "maskin som rostar bröd". Han älskar att måla, gärna med starka färger och mycket glitter, och han tycker mycket om att väva.

Han är verbalt mycket mogen, och är uppslukad av böcker, bokstäver, ord och ordlekar. Går och rimmar på allt, skojar med ord, smakar på ord och har som högsta önskan "att lära mig att läsa själv". Så i hans individuella utvecklingsplan ligger nu lekfyllt fokus på bokstäver och siffror.

Och när han trevande ljudar till "FELIX" på lingonsyltsburken vid middagen sväller modershjärtat nästan ut ur bröstet.

Att avliva en myt 1

Så passande att Anna skrev just detta inlägg. För jag började precis skriva följande:

Kanske får jag stryk när jag berättar detta, men nu har jag åtminstone tagit i trä, spottat över axeln tre gånger och knackat i bordet så det borde går bra.

Vi har haft en (1) endaste VAB-dag på hela denna hösten, båda barnen inräknade. Jag vet. Det är näst intill otroligt. Antingen har vi ett sjusärdeles dagis, eller så brås ungarna på stålmormor. Dom har hursomhelst inte varit sjuka. Och nej, vi har inte lämnat dom snoriga och inte hostiga på dagis heller.

Så mycket för allt snack om sjuka dagisbarn och VAB varannan vecka.

Visst vet jag att många barn är betydligt oftare sjuka än så, och visst har våra haft sina slängar av sjukdom, men inget som jag egentligen specifikt kan skylla dagis för. När vi var hemma med dom blev dom sjuka av att gå på Öppna förskolan eller Rum för barn. Och snoriga blev dom lika ofta när dom hånglade upp rinnsnuviga parkkompisen i lekparken.

Jag inbillar mig att deras immunförsvar snarare har byggts upp genom exponeringen för dagisbacillerna, och att dom därför helt enkelt står emot bättre nu. Lillasyster har tex haft betydligt färre sjukdagar än storebror, hon fick ju hans baselusker tidigt istället.

Så nu kan vi i allafall avliva myten om att alla dagisbarn är sjuka varannan vecka och får livslånga men av dagisbacillerna.

Fina fina dagis

Ur vecko-email för v.44:

"Hej alla föräldrar!
Nu börjar det bli riktig höst! Det har gjorts många höstteckningar. Barnen är verkligen riktiga konstnärer! I skogen har vi pratat om barrträd och barnen har lärt sig en sång om granen, tallen och enen.

Grupp 'Igelkottarna' var på Skansen i onsdags. Vi hann se många djur och titta på gamla hus. Under lunchen hamnade vi mitt bland höns och påfåglar. De barn som var kvar på förskolan denna dag fick höra sagan om Pomperipossa på biblioteket. Sedan målade barnen sagan som nu finns att beskåda i stora rummet. Kom gärna in en stund och titta!

På måndag är det gymnastik för 03-orna. Vi går som vanligt till OP-skolan och det är skönt att ha ”mjuka kläder” på sig. De som är kvar i parken gör rörelselekar.

Tisdag är utflyktsdag för 'Älgarna'. Denna gång ska vi åka på ”Rockteater” och se ”Vargen och de sju killingarna.” Vi ber alla älgar att vara i Tessinparken senast kl 9.00 denna morgon. Medtag matsäck som vanligt."

Dom tusen barnkalasens höst

Och idag har vi avverkat nummer hundrafemtiotre i ordningen.
Eller nåt.
Visserligen tycker jag på något masochistiskt sätt att det är rätt najs att gå på barnkalas - alltid kaffe och har man tur ett tilltugg. (Bäst var förra höstens kycklinglevermousse och vin hos finsmakarfamiljen.)
Men yet.
Varje helg - jag skojar inte - denna höst har den varit barnkalas.
ALLA dagisungar fyller tydligen år på hösten, och alla har kalas. Och alla bjuder alla på dagis.

Spidermangrejen

Jag skrev ju ett inlägg om prinsessgrejen. Men att både Lilla prinsessan på Bolli och böckerna om "Så gör prinsessor" faktiskt gjorde mig bättre till mods med sina fördomslösa framställningar om vad en prinsessa är och vad en prinsessa är kapabel till.

Så kom kloka Anna med påpekandet att det oftare (alltid) är mer okej för flickor att vara 'pojkiga' än det är för pojkar (eller flickor!) att vara och göra 'flickiga saker'. Och att likhetsfeminismen har haft ett finger med i spelet här.

Visst är det nog så. Jag är själv barn av detta förstadium till feministisk tankegång. Min mamma var ihärdig när hon trummade in -"Vad du än gör, sök dig aldrig till vårdyrken (unless du tänker bli överläkare!), aldrig lärare eller andra typiskt kvinnliga yrken - välj nåt mansdominerat, bli nåt tekniskt!" Och i mitt puppstadium av feministisk medvetenhet var det också den ensidiga tankegång jag närde. Ett för mig själv nedvärderande av typiskt kvinnliga, "svaga", egenskaper, och ett slags omedvetet upphöjande av den manliga hårdkokta. Pojkflickor har alltid varit okej, flickpojkar existerar knappt som ord och "käring" är ett grovt skällsord om en man kallar en annan man så. Fel fel fel.

Men samtidigt kanske en för mig nödvändig tankevurpa att gå igenom.

Nu har jag två barn av vardera biologiskt kön. Det märks ju redan hur snabbt präglade av samhället (och våra egna fördomar och tillkortakommanden) dom blir. Knut ser dom "stora grabbarna" klä sig i Spidermangrejor. Carla fattar redan att prinsessor och hästar är lämpliga tjejgrejor. Även om båda tackochlov är väldigt crossover, tack vare oss, andra likasinnade familjer och deras egna starka personer.

Lördagsgodis idag. Knut ville prompt ha en nappflaska med sockerkulor. Carla valde en chokladmotorcykel. Båda fick varsin. Utan att fundera gav expediten Knut en blå nappflaska och Carla en rosa. Varpå Knut argt påpekar: "Men jag valde ju den rosa!!"

Han får gärna älska rosa, vara snäll och omtänksam och intuitiv. Det är ju målet på nåt sätt. Att pojkar ska vilja, kunna, uppmuntras att klä känslor i ord. Att känna empati och vårda. Precis lika viktigt som det kanske mer accepterade att flickor övas i att ta plats, begära utrymme och inte agera minimammor åt pojkarna.