Reklamationer

Jag tillhör inte dom som ofta reklamerar eller klagar. Men ibland får jag liksom nog.
När Rysskonsum sålt broccolibuketter fyllda med svarta baggar, och veckan innan svindyr sparris som var möglig vid hemkomst (och dessutom ofta har utgångna varor i hyllorna) så skrev jag ett mail till Coop. Fick ett trevligt svar.

Vad gjorde herr C? Han rusade ner till Rysskonsum med en stinkande baggfylld broccolipåse, ställde till världens scen, skällde ut butikschefen som först ville se kvitto och var allmänt tvär, gav hela skiftet ett lektion i kundservice, särskilt när man handlar mat för tretusen i månaden i den skitbutiken, och passade på att meddela att han DESSUTOM VILLE HA PENGARNA TILLBAKA FÖR DEN MÖGLIGA SPARRISEN SOM SÅLTS TILL HONOM FÖRRA VECKAN. Han fick det. Utan kvitto. Eller sparris.
Det var tyst i butiken när han gick ut.

Vi är lite olika där.

Ansiktshår

Nu tar jag bladet från munnen:

Alltså - vad är det MED män som går runt med långt buskigt ÖRON- och/eller NÄSHÅR utstickande?? Finns det ingen i deras omgivning som kan säga till dom? En partner, en familjemedlem, en vän eller kollega? Ta bort buskarna i öron och näsa! Det är så sjukt ofräscht och gammelgubbsaktigt.

Så. Nu fick jag det sagt.

Kommentarer

I kategorin "Irriterande":

Jag fascineras av människor som
1) tvångmässigt måste lufta sina tvärtomåsikter högt och ljudligt
samt
2) kommenterar saker så att det blir mer eller mindre subtila förolämpningar.

(Min mamma var en mästare på tvåan.)

Man pratar exempelvis med någon om nånting och säger att "Jag tycker att den där gröna färgen är så härlig!" varpå människan opåkallat säger "Nä, det tycker verkligen inte jag." Nähä? Ok. Men måste man säga det?

Barn är ju också experter på samma tema: "Jag gillar inte ärtorna!". Nähä. Och vem bryr sig? Låt dom bara vara då!

Och tvåan. Min mamma kunde tillexempel säga, efter att jag som nojjig tonåring tillbringat timmar i badrummet för att få rätt stuk på håret: "Ska du verkligen ha håret sådär platt?". Ridå. Vad kan man svara? Ja, det ska jag. Skitplatt! Tack ska'ru ha liksom.

Folk som typ frågar "Har du klippt dig?" och sen på svaret "Ja" inte säger nåt mer. Hur ska man tolka det? Varför ens fråga? Utan vidare omdöme blir det ju en förolämpning.

Eller när man kommer till jobbet, kanske känner sig lite hängig men gjort sitt bästa för att piffa till sig och får höra: "Vad du ser trött ut!". Jaha? Och vad ska jag göra med den kommentaren? Känns mig piggare?

Tänker inte folk på vad dom säger eller hur det kan tolkas?
Fascinating.

Erase and rewind

Verkligen hamnat i en oflytsström idag.

Tyckte jag varit balanserad och fin ett par dar, inte så Mr Hyde som annars, och så plötsligt. Är det sågdamm på hela golvet, och två gnällisar som slänger sig i blöta regniga kläder i det där, och en som ska kissa och en som ska gegga. Och två som inte lyssnar. Mr Hyde ba: "Men för sjutton gubbar! På med pyjamasarna! Nu gör ni fasiken bara som jag SÄGER! NU!!!" och fyra klotrunda som stirrar på mig och sen på varandra och sen viker sig dubbla av bubblande tröttskratt och skrattar mig rakt upp i ansiktet och fortsätter ha kuddkrig och yra damm och fjädrar omkring. Och jag är så trött så trött och bara sätter mig rakt ner i dammet. Med nedstänkt jacka och finnar på hakan. Och får en otäck föraning om hur det kan bli om sisådär tio bast. När det inte går att hota med indragen saga eller efterrätt. Maktlösheten.

Högmod går före fall osv

Den tragiskt hippa yours truly skulle förmodligen aldrig skrivit om denna fiktiva coolhet orsakad av nagellacket.
Ty idag kom fallet i form av en såndär animerad version av "nedstänkt-av-bil-vid-vägkant". En skåpbil, en lerpöl och den tragiskt hippa vid övergångsstället. Den vita ulljackan totalt nersölad av tusen svarta lerdroppar.
Inte ens neonrosa nagellack hjälper då.

Sen totalt oflyt hos fabror doktorn också som vägrade skriva ut nytt recept på min favoritdrog. Han ville se bölder stora som äpplen först. Jag kommer med största sannolikhet servera honom dessa, bräserade, på ett silverfat.

Ohipp och tragisk. Och så regnar det fanimej också.

"En bägare vin och ett naket bröst"

Man måste älska Carl-Jan!
För gemene man är idioter. Sorry to say. Som ingenjör blir jag upprörd över folk i gemens bristande matematikkunskaper och därmed sunda förnuft.

Mamman som ville beställa ett andra glas vin på Rival men inte fick. Och alla dumma kommentarer kring det. Som är i sak fel. Amningen har ingenting med saken att göra. Alkoholen som går ut i mammans blod överförs till bröstmjölken i samma koncentration som i blodet, dvs vi pratar PROMILLE. Innebär att har blodet en koncentration på 0.6 promille alkohol, innehåller mjölken således också max 0.6 promille alkohol, vilket är ungefär vad filmjölk innehåller.

Det enda som skulle kunna påverka barnet är förälderns eventuella nedsatta reaktionsförmåga eller omdöme vid alkoholkonsumtion. Vilket dock gäller lika mycket för pappan som för mamman.

Och generellt kan sägas att det är effekterna av pappors överkonsumtion av sprit som skadar hundratusentals fler barn skada än vad en ammandes mammas intagande av två glas vin nånsin kommer att göra.

Stackars.

När man liksom tröttnar på att kasta rosa sockervadd på alla Facebookstatusar och tar fighten. Skriver det man egentligen känner. Och tycker.
När man liksom upptäcker femtiotalskonservativa strömningar i dom dunklaste vatten och liksom ba "men WTF?!".
Ibland blir jag bara så full i fan.
Så just nu tar jag ut all min aggro på en stackars dagishatandevårdnadsbidragssärartsfeminist i min Facebookbekantskapskrets. Stackars.

Skånska dialekter

Har jag så svårt sjukt för. Här i Stockholm alltså.
Just nu sitter jag och tjuvlyssnar på en spisstrudad skåning som gjort sig av med dom skorrande "r":en och använder uppländska ljudet för "rs", ett fult spetsigt i-ljud och en modifierad satsmelodi i Mija Kinning-style. Jag kräks.

Men det gjorde förmodligen den Anderslövsbo som träffade mig i Göreborg i veckan också.
Självdistans, och hela den biten.

Fredagsrys

Och just som planerna är som intensivast och man inbillar sig att höljet står pall så slår frossbrytningarna, halskillet, skallebanken och kroppsontet till.
Het panna, iskalla ben.

Och helgen som är full full av härligheter som cirkus, middag, kalas och 4D-bio.
Sonen och mamman ligger nerbäddade i soffan och hostar lite lätt febrigt. Di klene.
Dottern och maken klappar och bäddar om. Di stabile.

En stadig Macallan och två alvedon får ta mig igenom helgen.

Fem håriga afghaner med tofsar

Alltså, seriöst.
Hur fan kan man bo i en tvåa med fem fullvuxna långhåriga afghaner?
Man vet exakt när dom varit ute på promenad: det luktar blöt hund i hela trapphuset, och så ligger det tussar stora som tennisbollar av svart och brunt hundhår i porten. Jag är hundvän, men det här tycker jag är äckligt.

Åldersrelaterade skumheter

Jag vet inte vad det är. Åldern?
Som gör att dyker en massa konstiga - jag skulle inte säga krämpor - men tillstånd.
Som vaddå?
Jo, som till exempel en jätteäcklig rörlig knöl under huden vid ena fingerleden (maken ba 'öööö vad äckligt, ta bort den, jag vill inte känna!"). Förmodligen detta.
Eller mina svullna röda fläckar som uppträder i ansiktet och får mig att se ut som om jag gått in i en dörr (dvs fått stryk hemma). Ingen som vet vad det är.
Vuxenaknen som kommer och går, lämnar bölder bakom öronen efter sig. Jätteont.
Knak i knäna, så att mina roomies reagerar. Aj, säger dom, fast det inte alls gör ont, bara gör så att jag har svårt att smyga in i ett rum.
Eller så svullnar ett öga plötsligt igen. För att jag petade lite på ett bett där kanske.
Konstiga grejor. Irriterande.
Och alltid är det nåt.
Hår som plötsligt raknar. Inflammerade hårsäckar. Dålig mage.
Så vansinnigt oglammo.

De matlasserade hotpantsens tid är för evigt - FÖR EVIGT - förbi.
(Lucky you.)

Fekaliefrossa

Jag när en särskild sorts bakterieskräck.
Jag är rädd för alla sorts fekalier.
Offentliga toaletter är ren och skär ångest (och det var ju hanterbart så länge man inte hade barn som plötligt i lekparken måste bajsa och enda alternativet är en toalett i ett parkeringsgarage).
Hundbajs en ren skräck.

Så passande då att vi har stopp i toaletten inklusive rörläckage och att det just nu flyter runt en större mängd fekaliepartikelbemängt avloppsvatten inne på vårt toalettgolv. Vad gör man??

Så härligt spontant och käckt!

Nä, men jag är bara låg.
En massa, i sig relativt obetydliga händelser, som tillsammans och i kombo med min sedvanligt nervbrytande resfeber, punkterade happy-ballongen och körde den djupt ner i backen. Satellitkänslan påtaglig.

Långhelgen hann vi aldrig riktigt planera. Så vi bara åkte. Rafsade ner lite grejor i en trunk (så o-vi!) och drog. Men först smällde jag igen smäcklåsdörren med nycklarna på insidan. Redan där borde man ju anat oråd.

Brügge är ju fint. Har varit där förut. Åt en mussel-lunch för tusen spänn (!) på en riktig turistfälla och såg sen Jesus åka förbi i nån kyrkoparad som aldrig tog slut. Barnen helt fascinerade. Fick svara på tusen frågor om Jesus i bilen. Varför dog han? Hur stor var han? Varför satte dummisarna honom på ett kors? osv.

Snabb sväng till Oostende, och vidare till De Haan, en liten überpittoresk badort med patriciervillabebyggelse. Då var klockan typ åtta på kvällen och barnen hade lyckats få föräldrarna att gå upp i limningen av allt tjat som började övergå i rent trötthetsslentriangnäll. Kunde ju vara käckt att sådär spontant ta in på hotell, när vi nu var på spontanutflykt och hade tandborstarna med oss. Frågade om rum på första hotellet, fullt. Dom följande tjugo ställena hade "COMPLET"-skylten väl synlig i neonrosa.

Barnen tog av strumpor och skor, sprang i sanden en kvart, sen monterade vi in dom bilen och drog hem under glada (not) tillrop medan jag på franska försökte få jourlåssmeden att fatta vilken tid vi troligtvis skulle vara hemma och i stort behov av att komma in i vårt hus.

Och jag har fortfarande inte kommit över konserten på kyrkan i onsdags.

Tjuvlyssnat i Ankdammen

Mellan urinprov och läkarutlåtande satt jag i det sunkiga väntrummet på Sabbatsberg där alla var knäpptysta utom en välgödd man i femtioårsåldern och hans tjugofemårige protegé (son? brorson? anställde?) som samtalade så pass högt att det kändes sådär halvavsett för andra att 'tjuvlyssna'.

Först handlade det om privat sjukförsäkring och hur jäkla schysst det är: -"Du vet, man går före i all köer, ingen väntetid och skit om man behöver opereras. Det är ju så det ska va. Men det är klart, femhundra spänn i månaden är ju saftigt. Vi drar ju det på företaget. Det som stör mig är att jag ändå får betala landstingsskatten. Va fan, jag menar jag betalar ju privat för det här! Du vet, det är som i USA. Valfrihet."

Redan där visste jag typen.
Moderat småföretagare av värsta sorten.
(Vild gissning.)
Och jodå.

Småföretagaren fick syn på en artikel i dagens DN som uppenbarligen handlade om DO.
-"Det är ju själva fan. Det är väl självklart att företagsledningar och styrelser själva måste få bestämma vem dom vill anställa! Det ska väl inte nån jävla DO bestämma. Va?! Minoriteter och skit, och tvångsanställa folk som är piercade i hela ansiktet. Vad fan tror dom?? Man ska fan inte få nåt jobb när man ser ut sådär! Och vad hette den där kommunen i Skåne som dom skulle tvinga att ta emot flyktingbarn? Just ja, Vellinge. Men fan, han kommunalrådet är en jävla smart kille, han klarade sig ur det där bra, ho ho. Hur länge ska man behöva vänta på det här stället egentligen??"

Hundbajs i flera lager

Jag har nån kraftig issue angående hundbajs.
Det är så fruktansvärt vidrigt, jag får fullständig klåda avblotta åsynen.
Och nu är hela parken full.
Gatorna. Trottoarerna.
I lager på lager.

Hundägare verkar tro att snöfall innebär nån slags dispens från bajsupplock. Så snöar det. Och bajsas. Och snöar. Och bajsas.
När smältet börjar ser man tjugo nyanser av bajsbruna laguner smälta samman till en ocean av gegg.

Vidrigt.
Klåda.

Nål i en höstack

Vi har ett veritabelt kartong- och prylberg i det som ska bli kök i framtiden.
(Idag under benämningen 'inre hall'.)
För närvarande står dessutom ett gigantiskt skåp framför ena halvan av kartonger.

Nånstans i detta kaos av materialism finns ett litet smalt svart skärp som jag MÅSTE ha. Annars kan jag inte åka till Cannes.

Ska jag börja i lådan märkt "Mög och Nedrafs från Sovrum"..?

Byta bas

Byt inte bank.
Eller rättare sagt, byt bank oftare! Så att bankerna får mer rutin på att folk faktisk byter!

Har suttit i telekö hos CSN, hos Försäkringskassan, hos Nya Banken, med lönekontoret, med pensionsfonder, kapitalförsäkringar, som alla har olika sätt att lösa det faktum att jag - hugaligen! - byter bank och kontonummer! FK ska tex ha en manuell blankett som tar två veckor att handlägga (!).

Kan man inte bara köra en fet Hostile Take-over och get it over and done with??

Nu börjar det slinta

Bra där när den enda mat man har hemma är en burk fiskbullar och man inser att man packat ner konservöppnaren nånstans i en av de åttio flyttlådorna. Och alla är trötta och hungriga och sura. Finfint.

Egentligen.

Ett så enkelt ord, men så sjukt svårt att uttala. Tydligen.

E-JE-N-T-LIGEN.

Egentligen.

Så varför envisas en massa människor med att säga:
E-JE-NG-K-LIGEN.
??

Vidrigt. Är vad det är.
Egentligen.

I-lands?

Dagens i-lands

Allt är bra.

Förutom att jag har ett nytt flätat läderskärp som knarrar så in i helvete.