Dom hade fel.

Dom som tyckte att det var hemskt av oss att dra upp barnen från dagis för att åka ner till Bryssel tre månader och slänga in dom stackarna på ett ställe där dom inte förstod ett ord.

Många glada tillrop också förstås, men också oväntat många:
Ska inte du vara hemma med barnen istället?
Sådär hade jag aldrig kunnat göra! Mina barn är så känsliga.
Men vad ska ni göra om det går åt skogen?

Jag var nervös, men jag trodde aldrig nånsin att det skulle gå åt skogen.
Och med halva facit i hand så har båda barnen vuxit en meter var i självförtroende. Störst effekt märks på sonen, som plötsligt blivit helt orädd för nya människor!
Som går runt och pöser i sin skoluniform.

Han bubblar och babblar och frågar.
Ser att världen inte bara består av blonda blåögda barn i Polarn & Pyret-jackor.
Att pappor kan ha klänning (kimono förvisso...), att mammor kan ha röda prickar i pannan, att det går att kommunicera med alla, på ett eller annat sätt.

För att inte tala om hur ett nytt språk har fötts fram inuti. Hur han liksom för sig själv går och muttrar "gul, yellow, lila, purple, I like pancakes, I don't like eggs, sit down, stand up, I'm a music man I come from far away..."

Och fascinerande att se hur anpassningsbara barn är, hur självklart allt blir så snabbt. Bra lärdom även för livet hemmavid, när allt inte blir som man tänkt sig.

Så mitt råd, om nån går och filar på planer men är osäker, blir ett entydigt Nikeiskt: Just do it!

En fredag mellan halv fyra och åtta

Skulle fått sedan länge efterlängtat fasterbesök idag och över helgen, men faster med pojkvän ringde förtvivlade i eftermiddags och hade missat flyget.
Tråkigt för dom, som förlorar sina pengar och resan, och tråkigt för oss som inte får träffa dom den här gången heller.
Och sen biter jag mig hårt i tungan.

Istället blev det följande lilla spontana men för en gångs skull - helt utan breakdowns - lyckade familjeutflykt:

Atomium från världsutställningen 1958

Utsikt från en atomkärna

Nödutgång

Coooolt tycker dottern.

Sen bordsmald råbiff & en Leffe på S:t Huberts

Bispen

I gamla charmigt slitna jugendsalar med tre meters takhöjd och äkta mattor ska barnen gå i internationell brittisk skola. Verkar extremt välorganiserat, och det är klart, det är en avgiftsfinansierad privatskola. Fick en väldigt bra känsla, viktigt även om det bara gäller tre månader.

Skol'uniform' för alla, vilket innebär vit pikétröja och collegetröja i grönt. Tänk vad skönt att slippa tjafsa om kläder på morgonen!

Upphämtning medelst skolbuss utanför porten.

Och kanske kanske lär dom sig något om sig själva, växer, och får en vidgad världsbild med klasskompisar från både Japan och Norge.

Jag ser fram emot det hela med skräckblandad förtjusning.