Människotrött

Lågast av låg.
Blåast av blå.
No flow.

En sån där vecka när flera saker - varje enskild händelse i sig inte hela världen - men tillsammans sammanfaller allt till en kosmisk konspiration som slår mig till marken. Jag blir ledsen.

Trött och besviken.
Less.
Låg.

Demonerna

Många frågar om resorna.
Dom är många och (ofta) långa. Långväga i allafall.
Jag rannsakar mig själv kring detta varje dag.

Det är så dubbelt.
Å ena sidan skapar dom en del ångest (separationsångest, dödsångest, reseångest, skuld gentemot maken/barnen) före. Som samtidigt KBT:as IRL av just precis resandet.
Å andra sidan bildar dom som en bubbla i verkligheten när jag väl är på plats. Där är jag i en helt annan verklighet och kan skjuta jobbig vardagskontext åt sidan för en stund.

Samtidigt vill jag inte pressa Panikångestspöket därinne för hårt, jag vet att det är kroniskt och jag vet hur vidrigt det är med backlash. Balansen är hårfin och jag kan inte alltid själv avgöra när gränsen passeras.

Meteorologi

"Jag är inte bara mamma, jag är meteorolog också."
Väderomslagen. Regn. Sol! Moln... Värme! Isande vindar. Ösregn! Sol! Osv.

På mötet idag satt flera personer och blickade nervöst ut genom fönstret när det började regna och någon utbrast kvidande "åh näjj!, jag som skickade Nisse på dagisutflykt i gympadojjor och munkjacka..." varpå flera andra kom ut som dåliga föräldrar som också hade misstolkat vädret och nu satt där hukande under föräldrasamvetets (icke) allvetande tyngd. Så även jag. Fast jag har lärt mig vara mer pragmatisk och ilandsorienterad about it numer. Barnen i Afrika osv.

Nu strålar solen hursomhelst igen, och jag har lovat mig själv att vara glad och tålmodig, göra hemmalagade chicken nuggets och servera jordgubbar med glass till efterrätt.

Sen ska jag måla naglarna chockrosa enligt nedan, och styra upp sommaren.

Jag pågår

I maggropen - eller själen - en sådan hunger.
Som ett svart hål som måste fyllas. Gärna med nåt low-carb.
Längs ryggraden små droppar svett efter promenaden till Söder,
Sweet Dreams inkorporerat i hjärnvågorna.

Ikväll fransk ost, handkavlat knäcke och ett glas vin.
Sen Läkerol.
Rythm is a dancer.

Vi kanske till och med ska testa ett gym på fredag.
My God.

Vårligt vemod

Jag är en avgrund av vårblek längtan.
Dimensioner i lager på lager av nu och då.
Min kropp är här men jag är inte riktigt närvarande.

Jag har svårt att fördra vintern. Mörkret. Kylan. Fukten. Fulheten.
Och när våren kommer spricker min längtan ut i vemod och oförmåga.
En ensam ballong på väg mot bergen.

Tröst

Trösterik tanke 1: Det finns tillräckligt med böcker i världen för att jag alltid ska ha nåt att läsa. Utan böcker blir jag otrygg.

Trösterik tanke 2: Gammal kärlek rostar, men går att putsa upp. Igår återfann jag en gammal vän. Det känns otryggt utan människor som känner ens kontext.

Tröstrik tanke 3: Det kommer hela tiden nya mattor ut på auktion. Det är alltså inte kört. Varje gång.

Tio minuter total fasa

Jag hämtar dottern på dagis. Hon klär på sig och går ut på gården utanför. Vi ska strax gå och hämta storebror på skolan tvåhundra meter bort. Jag blir fast ett par minuter i ett samtal med en dagisförälder. När jag kommer ut ser jag dottern pila runt hörnet. Det händer ofta. Det finns inga bilvägar mellan dagis och skolan och hon springer heller inte ut på gatan, det vet jag, så jag är inte orolig.

Men när jag rundar hörnet är hon borta. Jag ropar lite försiktigt och fortsätter gå långsamt upp mot skolan. Tänker att hon sprungit i förväg upp till storebror. Vill visa sitt oberoende. Överallt är det vitt vitt och jag borde ha sett hennes svarta overall och röda mössa längre fram, men kanske var hon snabb idag.

Uppe på skolan finns ingen lillasyster. Paniken börjar gripa tag i mig. Jag ropar åt sonen att slänga på sig jackan och skorna och springa ut och leta. Han rusar ut utan mössa och vantar med oroligt storebrorshjärta. Jag springer ner till gatan, runt husen, ropar, spejar, medan hjärtat snörper ihop sig och paniken tränger på.

Tänk om hon av misstag sprungit ut på gatan och blivit påkörd?
Tänk om någon dragit in henne i en bil?
Tänk om hon fallit ner i ett hål, en brunn, en snöfälla?
Tänk om...

Men nej. Det är så ofattbart otänkbart fruktansvärt att så kan det bara inte vara.
Och hur som helst så måste nån hjälpa mig att leta.
Jag springer tillbaka till dagis med sonen tätt i hälarna.
Och där - där utanför står hon. Rödgråten och förstörd av skräck och ånger.

Lilla fröken kavat hade sprungit och gömt sig på klassiskt fyraåringsmanér. Bakom en stor snöhög mellan några hus. Och när hon tittat fram fanns ingen mamma där. Mamma hade hunnit upp till skolan. Hon hade sprungit och letat efter mig och när hon inte hittade mig var hon i alla fall redig nog att gå tillbaka till ett känt ställe - dagis - där hon återfanns av kompisens mamma.

Det blev en hulkig gråt- och kramåterförening.

Så nej. Inget hemskt hände.
Men det var långa tio minuter av total och iskall fasa.

I min andra hälfts frånvaro

Jag är dålig på att vara ensam, har alltid varit.
Jag är som katten i lådan i kvantfysikexemplet: existerar bara om någon öppnar locket.
I frånvaron av yttre bekräftande interaktion existerar jag i nån slags vacuum.
I nån slags märklig apati.

Nu, med barnen existerande, är det lite annorlunda, men känslan hänger kvar som en svagt bedövande doft av narkos.

När maken åker över Atlanten.
Jag ska verkligen anstränga mig för att vara närvarande i dessa dagar, och inte bara få dem att gå.

From Delhi Belly to Hell Hole

Jorå, jag är hemma!
Landade min bleka ledbrutna lekamen runt lunch i lördags, och efter att ha pussat barnen så att dom nästan löstes upp av enzymerna i min saliv, vinglade jag iväg - osoven - på champagnegalopp hos Glamouren.

Livet hemma just nu är osannolikt. Maken haft osannolikt roddigt. Stambytet from fucking hell är nu två veckor försenat i tidplan och när familjen flyttade tillbaka in i fredags var det ett skitigt bombhål utan vatten och utan avlopp som stackars maken fick totalsanera efter att just ha storstädat lägenheten vi lämnat.

Två nätter sen gick det inte. Idag flyttar vi ut för tredje gången. Pick och pack ska ner i väskor och kassar igen.

På torsdag åker vi till Malmö. Ångesten över att inte ha träffat pappa på snart ett år är tung. Ångesten över att träffa modern igen efter snart ett år är likaledes.

Jag visualiserar stenhårt: dimmade lampor, tända ljus, en marmorbänk, ett vinglas, jazz på låg volym, färska dahlior i en vas, de tunna vita gardinerna fördragna. Rent, snyggt fräscht. Aaaargh! Will it ever happen??