Goodbai

Morgonsång har guld i mund när äldstingen har namnsdag - en bra dag att ha namnsdag tycker jag, en sån som många kommer ihåg.

I övrigt har dagen bjudit på rensa-luften-samtal med chefen,
finlunch med vän och namne på Haga Forum,
gör-din-egen-lampskärms-googling samt
ritualen "packa mammas kappsäck" inför morgonflyget till Dubai imorgon.

Maken har även shoppat loss pods i Nespressobutiken.
(Att köpa en Nespresso är för övrigt som att gå med i en sekt.
Det är särskilda etuier för podsen i polerat trä, det är blanka exklusiva påsar à la NK och det är särskilda medlemskap yada yada.)

Nu buss till Jungfrun och After Dagis/School och födelsedagsdrink med Sörmlandsgrannarna.

Se där en mörk kall fredag i januari.

7-årskalas!

Barnschizofreni

Stålsatte mig när jag hörde hissens gallergrind smällas igen.
Måndag kväll, direkt från skola till fotbollsträning via high life hos kompis.
Kvällarna som ofta slutar i trött tandagnisslan när det ska snabbduschas och hoppas i säng.

Dörren öppnas och - POFF! - en öra-till-öra-leende son rusar in, kastar sig om min hals och hårdkramas utropandes ett femtiotalsaktigt "Ååå mamma!". Man rynkar på sin panna och undrar om ungen är sjuk. Han berättar:

"När jag åkte hissen upp så var jag arg och sur och tänkte stampa i golvet när jag kom hem, för att jag var trött och ville att du skulle kommit och hämtat mig. Men då tänkte jag. Jag tänkte att nej jag ska prova att bli glad och mysig istället, för då blir DU glad och mysig och inte sur och arg på mig för att jag är sur och arg. Nu vill jag KASTA av mig kläderna och ta en varm dusch och sen bara HOPPA i säng. Å, MAMMA!"

Fantastiskt. Verkligen. Det är bara det att man aldrig aldrig vet vad man kan förvänta sig. Räkmacka ikväll. Permafrost imorgon.

Mitt barn har minsann fått Elsas bok!

Och denna då. Att hålla på och bli en sån där förälder.
Tredje läxan.

I instruktionen står att barnen fått med sig en läsebok hem. Några har fått "Olas bok" och andra "Elsas bok". Knut har fått Olas bok. Bakpå boken står att Olas är den lättaste, sen kommer Elsas och svårast är Leos bok.

Okeeej... Så öppnar man boken och det är jättebokstäver och enstaviga ord av typen "Ola är en ko" "Ser Ola kon?" och två rader per sida.
Med tanke på att sonen högläser hela stycken i böcker vi har hemma så kändes det lite... basic. Med tanke på att somliga då fått Elsas bok som är lite mer avancerad undrar jag ju naturligtvis vilka exceptionella läsbegåvningar dessa barn är då jag ju tycker att mitt barn är utomordentligt duktigt på att läsa för att bara vara snart 7. Och när jag frågar honom säger han att jätteläsduktiga Lova i klassen också fått Olas bok. Kanske är det slumpmässigt utdelat? Eller noga uttänkt?

Jag vill ju inte vara en sån där förälder. Som helt utan distans tror att mitt eget barn är ett underbarn, överdriver dess förmåga tiofalt och därmed anser att han borde föräras de mest avancerade läromedlen som finns att tillgå. Han kanske inte är det? Han kanske har fått en bok som är lagom för hans nivå. Eller inte. Fröken kanske inte har sett hur duktig han är? Han kanske mörkar för att slippa svårare läxa? Konspirationsteorierna flödar.

Nädå. Men tendensen (hos mig) är tydlig. Hilfe!

Du-hu-huu ska skriva "SAAAARA"!

Å, när man själv mot allt bättre vetande dras med i barnets trötthetsloop.

Sonens veckoläxa. Men först ska han bara... äta. Kolla på Boli. Äta igen. Gå på toa. Pilla lite med nåt. Kissa. Och så vidare.
Kvart i åtta satte han sig äntligen ner. Och kastade pennan i väggen. Plötsligt kunde han inte skriva "Sara". Han som skrev en saga om en "tusenfoting" häromdan. Nu skulle jag skriva "Sara". Nä, jag skulle inte bara skriva "Sara", jag skulle göra läxan åt honom.
Eller hur.

Så plötsligt befinner jag mig i tornadons öga - det skriks och smälls i dörrar, snörvlas och bölas högljutt. Kastas pennor och sudd. Snoras. Bönas. Bes. Och så börjar vi om proceduren. Fyra gånger. Slutligen skrev han "Djävla Sara satt i den förbannade skogen!" och så var det bra med det.


(Nä det gjorde han såklart inte. Men det hade varit för situationen passande.)

Att få gå i skolan

Sonens skolstart genererar glädjepirr även i min lilla fjärilsmage.
Jag tyckte verkligen om att gå i skolan. Det har jag alltid gjort.
Något med oceanen av kunskap, snuddandet vid bråddjup av nödigt och onödigt vetande.
Lukten av nya suddgummin, vässade blyertspennor och böcker.

Blev därför så glad när unge herrn kom hem igår och så sjukt hett önskade sig en särskild sorts pennskrin som han hade sett någon i skolan ha. Ett skrin till bredden fyllt med färgpennor och trekantslinjaler. Klart mamma curlade fram ett sånt efter att ha letat igenom halva stan!

Det formligen skuttas till skolan. Så klart. Jag vet ju att det kommer komma andra tider; snöslask, taskiga kompisar, svåra läxor. Men än så länge pirrar det lika mycket i min mage som i hans av pur skollycka.

Söndagsångest kan vara relativ

Bra att jag kommit över vårvinterns ålderskris/nojja/ångest, och inte funderar lika mycket i destruktiva banor. Men som alltid inför långresor; lika delar kittlande förväntan och avgrundsdjup dödsångest. Packar ner både highhealsen och Ataraxen, beroende på mood.
Program från UD damp ner idag. Ingen direkt glamour över morgnar som börjar 05:45 med "simple breakfast in the bus" och slutar 20:00 med "dinner reception". Inget vidare glamouröst heller i att sitta elva timmar inkämd i mitten mellan två främlingar på ett plan över halva jordklotet.

Skönt att barnen (sonen) varit ett stycke sammet hela helgen, så att moderns uppdämda behov av kärleksbevis gentemot densamme kunnat emottas utan repulsion.

Sista veckan innan semester.
För mig en galen vecka i luften och på andra sidan jorden.
För dom andra sista veckan av invanda hjulspår och nedvarvning.

Hade jag varit barn hade jag aldrig varit ledig på lov

Fick påsklovsschemat från skolan.
Det är verkligen jättesynd om dom barn som ska vara kvar i skolan/på fritids nästa vecka:
Måndag: Utflykt till Humlan med picknick
Tisdag: Utflykt till Aspuddens parklek med mellis
Onsdag: Utflykt till Skansen med matsäck

Och på det få barn och många pedagoger.
Så onödigt att vara ledig på lov liksom.
När allt det roliga händer.

Västafrikanska trummor eller Oboe?

Nu när sonen inte riktigt verkar ha talang som skådis (Filmisen:-"Skratta jättehögt, som om du såg den roligaste gubbe du sett!" Son: *tyst*,sen -"Ti.Hi.") måste jag ju ställa honom i kö till kommunala musikskolan. Nån kreativ ådra måste vi ju odla.

Kollar i det helt fantastiska kursutbudet och undrar om jag ska välja Västafrikanska trummor eller Oboe? Själv lär han ju inte ha en aning. (-"Maj spelar fiol!" Mm. Not in my lifetime.)

Sällsynta dagar och nya tider

Ett styck korttidskräksjuk son och en sällsynt VAB-dag.
Struntande därmed i att duscha, och lämpande av dottern på dagis medan sonen låg nerbäddad i dunet framför TV:n med Lorangafilmen. Instruerad i hur han skulle göra för att ringa mig om något hände de tio minuter jag var borta.

Suckar och himlande ögon när jag för tredje gången övertydligt förklarade vilken knapp han skulle trycka på och öva. Uppfödd med Nintendos, Ipads, Wii och tre fjärrisar till TV-systemet behöver man knappast instruktioner från en tekniskt överårig moder.

När det då ringde på vägen från dagis var det bara för att kolla om jag kunde köpa med mig "lite kall cola och gärna nuggets om dom har"...

Att pilla sönder en sten

Utvecklingssamtal på skolan efter en knapp termin med splajdans nya fröknar.
Förutom att just denna fröken verkar hopplöst förlorad när det gäller genusfrågor, så hade hon i allt övrigt fångat sonen på prick.

- Jaa, han är ju väldigt... aktiv, och sprallig. Snabbtänkt och klurig, men han petar och pillar på allt!

Förutom att han är som en hal ål som snabbt räknar ut talen på paddans mattespel och just börjat läsa hela böcker (!), så är han också den enda unge jag sett som kan pilla sönder en sten i atomer.

Jorå'satte, fröken. You're right on spot.