My Talking Is Killing Me

Jag är så himla av eller på.
Blir trött på mig själv.
Just nu är jag bara trött.

Trött på att planera livet hela tiden.
Trött på att å andra sidan försöka vara spontan.
Trött på same 'procedures as last year' på jobbet.
Trött på förutsägbarhet.
Trött på att inte få leva ut min trötthet och ligga i en hammock och bara läsa timme efter timme.
Trött på stiltje.

Trött.

Känner mig som Robyn.

Erase and rewind

Verkligen hamnat i en oflytsström idag.

Tyckte jag varit balanserad och fin ett par dar, inte så Mr Hyde som annars, och så plötsligt. Är det sågdamm på hela golvet, och två gnällisar som slänger sig i blöta regniga kläder i det där, och en som ska kissa och en som ska gegga. Och två som inte lyssnar. Mr Hyde ba: "Men för sjutton gubbar! På med pyjamasarna! Nu gör ni fasiken bara som jag SÄGER! NU!!!" och fyra klotrunda som stirrar på mig och sen på varandra och sen viker sig dubbla av bubblande tröttskratt och skrattar mig rakt upp i ansiktet och fortsätter ha kuddkrig och yra damm och fjädrar omkring. Och jag är så trött så trött och bara sätter mig rakt ner i dammet. Med nedstänkt jacka och finnar på hakan. Och får en otäck föraning om hur det kan bli om sisådär tio bast. När det inte går att hota med indragen saga eller efterrätt. Maktlösheten.

Uslast

Uselheters uselhet.
Usla möten som leder till ingenting.
Usla mammaegenskaper där jag ömsom vrålar, ömsom bönar och ber för att slutligen vråla UUUUUUUUUUT! med dörren öppen samtidigt som grannen mittemot öppnar sin och stirrar förskräckt på mig.
Usel stresshjärna som smäller igen smäcklåsdörren utan att ha lagt över nycklarna från sommar- till vinterjackan.
Usel hustru som därför ringer och gråtskäller på maken.
Usel anställd som köper sms-biljett för att jag inga pengar har som utelåst.
Usel karriärutveckling trots svinhårt arbete.
Usel social förmåga för närvarande, borde ringa mina vänner men orkar inte.
Usel mamma (igen) som är trött och sur på kvällarna och mest bara vill att barnen ska somna.
Usel semesterplanerare som inte orkar/hinner/prioriterar att planera upp semestern.
Uselt guldfiskminne som inte minns sonens läxor och dotterns matsäckar.
Usel to-do-list som aldrig krymper.
Usel relativism som ger mig ångest eftersom jag borde vara sjukt tacksam osv.
Uselt uselt uselt väder som gör mig deppig och uslare än uslast.

Utan titel

Jag borde inte beklaga mig men jag gör det ändå. Bara det!
Denna vecka har varit... slitsam? Tröttande? Personlighetsförändrande?

Jag är sjukt trött på mig själv. Min röst, mitt tryck över bröstet, mitt pulserande blodtryck i tinningen. Huvudvärk som järnhjälm.
På att jag inte ens fixar en vecka ensam med barnen utan att bryta ihop i en övertrött hög tillsammans med skitiga kalsonger, nerkissade lakan, regnjackor, halvätna matlådor, åtta kilo grus och så jag i en blöt fläck medan jobbtelefonen ringer och ringer och ringer och barnen skriker, ylar och vrålar.

Kanske för att modern panikångestlamslog min lekamen i måndags och hela veckan präglats av det. Kanske för att jag aldrig hann ladda om. Kanske för att jag fick PMS och sen det påföljande. Kanske bara för att jag helt enkelt är så jävla svag och klen och har låg tröskel.

Att trycka en helnöt

Äntligen har toppmöteskostymgubbarna åkt hem, och vi fick beröm för mycket väl genomfört möte. Sopförbränningen icke minst. Jag är bisarrt trött. Har resfeber. Maken åker till USA imorgon på en vecka. Min mor skickar martyrdrypande arvshotelser per vykort och jag vill bara vråla henne rakt upp i den självcentrerade fejan, sen lägga mig ner och sova fem dygn. Maken gick för att byta tvättmaskin och kom tillbaka med en tvåhundragrammare helnöt. Den finns nu icke mera.

Slut i rutan

Slut på inspiration, infallsvinklar, intressanta inlägg.
Det känns i hela kroppen att det är dags för semester.
Men än har jag en vecka kvar, om än i mild form.

Eller också kanske det är stressen inför vad som komma skall.
Resan till Skåne, den minst sagt ansträngda relationen med min mor som liksom blir en issue varje gång vi är nere, barnens tjatande och gnällande så fort vi inte är på Leklandet Helvetica, kaoset i hemmet som bara förträngs och förträngs, de goda sunda måltiderna som så sällan blir av och när dom blir det oftast slutar i tjafs.

Ja, lite trött är jag, lite slut. På mig själv mest.