Döttrar

Det här med att vara tjej.
Bli tjej.
Det börjar så tidigt.

När dottern redan står och speglar sig och säger att hon inte är fin nog - var kommer det ifrån?
När hon dock mesta tiden verkar skita fullständigt i konventioner (lite tack vare oss hoppas jag) och framhärdar i att ha sitt blågula brottarlinne och shortsen på gymnastiken där alla tjejer har rosa gympadräkt. Men att hon också fascineras av rosa, i helt andra sammanhang.
När favoritkläderna är mjukisbyxor och t-shirt och kjol bara känns konstigt. Men också att en särskild klänning periodvis är favorit.
Att hon ena dagen vill klippa av håret kort som jag.
Att hon andra dagen vill att jag ska ha långt hår.

Och utmaningen i att sonen aldrig ens verkar reflektera över sitt utseende eller sina kläder. Men är den som är mest glitter- och glamourig, som den skata han är. Samlar glänsande "diamanter", halsband och små glittriga saker.

Vardagssäkra din dotter

Undvik också att klä henne i kjol, låt henne inte gå hem efter mörkrets inbrott, alltid hålla nyckelknippan som ett knogjärn, aldrig gå ensam utan alltid i sällskap, låt henne ägna sin fritid åt att ta svart bälte i karate samt på alla andra möjliga sätt låta hennes liv gå ut på att skydda sig mot pojkar, killar och män som har en jävligt taskig kvinnosyn.

Insatser riktade mot dessa pojkar, killar, män? Nada.

Det är väl DÄR man borde sätta in alla resurser!
Lära pojkar redan från födseln att respektera allas rätt till sin egen kropp, integritet och värdighet. Att respektera ett nej. Att inte bruka våld.
Jösses.

Intet nytt under solen i skolvärlden

Nu fylls bänkarna av hästar inramade av rosa hjärtan och camouflagefärgade dinosaurier. Nu fylls klädfacken av svartblixtrande jackor och rosa frillifrill. Nu fylls små till brädden öppna och receptiva barn av ett helt samhälles fixering vid vad "pojke" respektive "flicka" är. Det är faktiskt mer av detta än av det faktum att sonen blivit stor och börjat ettan som mina ögon fylls av tårar.

Ute på skolgården slåss pojkarna med pinnar och leker Star Wars medan flickorna hoppar hage, viskar om vem av pojkarna dom är kära i eller möjligen hänger i knävecken i klätterstången.

Inne på fritids spelar pojkarna Stratego, bygger lego eller brottas i sofforna medan flickorna färglägger färdigtryckta Hello Kitty-teckningar, flätar hårband eller bakar.

Jag ser min stora pojke betrakta en stund. Sen ställer han sig och tittar på killarna som spelar Stratego.

Fiskpedikyr for president

Den helt till synes normala mamman på vårt helt normala men heteronormativa dagis utbrast med emfas i ett av tusen mail som just skickats fram och tillbaka avseende den manlige dagispedagogen som slutar och ska ha present att

"vore det inte härligt att få ge honom nåt riktigt grabbigt nu när han fått stå ut med att kallas 'fröken' så länge? En rejäl ölprovning eller sportprylar. "

Varpå en härlig prick kontrade med

"jag tycker han ska få fiskpedikyr; små fiskar som äter upp dom döda hudcellerna på fötterna"

Men alltså.
Snubben har älskat sitt vick på dagis. Han kallas inte fröken. Barnen kallar all personal vid förnamn.
Och det visar sig att han föredrar fint vin framför öl.
Och innebandy kommer han få nog av på brandkåren där han egentligen vill jobba.

Man tager sig för sin fårade panna.

Gudrun for president

Jag har väl sagt att jag älskar Gudrun Schyman?
Gudrun och Claes Borgström, personer jag truly madly deeply älskar.
Orken, engagemanget, sakligheten. Det outtröttliga tålamodet med folk som inte vill begripa. Argumentationen, retoriken, uthålligheten. Aldrig aldrig faller dom i retoriska fällor.

Oavsett politisk åskådning är Gudrun vår tids kanske främsta retoriker. Hon äger.
Och hon är så satans modig.

Tusen nålar

"Är det nåt särskilt ni önskar ta upp inför utvecklingssamtalet?"

Och på den lilla oskyldiga frågan där svaret förmodligen förväntades röra nåt inlärningsmässigt angående barnet ifråga, drar jag upp jobbiga jobbiga saker och svarar att

"Ja, vi vill prata om hur skolan arbetar med genustänket framförallt med avseende på pojkarnas träning i empati. Hur ni motverkar traditionella könsroller där "pojkarna jagar flickorna" bara för att så är det. Hur pojkarnas (!) eventuella stökighet och bufflighet kan stävjas och hanteras."

Och lämnar därmed över till fadern att ta snacket. Dödstrött på min egen röst.
Men med min privata känsla kvar i magen över hur det är att vara flicka i pojkarnas värld. Att bara lära sig acceptera att rutinmässigt bli inknuffad i en bokhylla eller närmsta vägg av en förbipasserande pojke, få armen vriden i tusen nålar av en kontaktsökande pojke som inte hade fått lära sig hur man annars närmar sig nån.

Könsrollsträsket gör comeback

Det var lättare när barnen var mindre, att kliva runt sumpmarken och träsket kring "pojkar" och "flickor".
Plötsligt är dom äldre, och plötsligt är det en "sanning" att det skiljer "ooootroligt mycket" mellan könen. Folk går bara runt och säger så. Hela tiden. Helt oproblematiserande.

Det är nu folks skygglappar åker på. Konstaterandena som stannar vid just det, och aldrig kommer vidare till varför det är på ett visst vis. Biologiska sanningar som hej vilt extrapoleras till att förklara helt andra fenomen.

Det som fascinerar mig är det luddiga kring vart man vill komma med dessa lösryckta sanningar. Som när jag diskuterade kroppsliga skillnader mellan könen med en medicinskt bevandrad och klok vän. Men till slut undrade jag: "Ja, visst, det kanske skiljer i generell muskelmassa och vissa hormonhalter redan vid födseln - men vad är det man vill säga med det?" Vad ska jag med den informationen? Det är ju knappast musklerna som gör att det finns fler VD:ar som heter Göran än VD:ar som är kvinnor.

Så. Nu: Hur göör ni som har skolbarn?? Jag tycker det är fullständigt vidrigt med hur uppdelat det är redan, men hur gör man för att inte göra sig omöjlig? När den allmänna jargongen är att 'grabbarna lägger beslag på legot och bygger maskiner och tjejerna färglägger färdigutskrivna Hello Kitty-teckningar i råsa".

Kräkas.

Gårdagens lågavlönade kallskänkor...

...blev knappast dagens högavlönade kockar. Nä nä. Dom ser nämligen ut såhär. Det här är årets Det Goda Kökets utvalda stjärnkockar. Finn fem fel? (Svar: Gubbe, gubbe, gubbe, gubbe och gubbe.) Pinsamt!

Tuppar som babblar

Nästa fenomen.
Män med normal (skev och uppblåst) självbild.
Som babblar oavbrutet om sig själva, sin karriär, sin familj,sin karriär igen, sitt jobb - mest sitt jobb faktiskt - och förutsätter att man är intresserad. Självskrivet tar all luft och all plats. Vana sedan barnsben.
Jag sitter brevid dom på middagar, i lounger, på möten, i bilar, på flygplatser, i aulor, i mötesrum. Massor av män. Och alltid nästan bara män.

Vi pratade om fenomenet på ett kalas förra lördan, och konstaterade att på hundra självupptagna snubbar verkar det gå en dito kvinna.
Alla dessa män, allt detta babbel.

Jag blir så uttråkad att jag krackelerar.

Män som loskar

Vad är det med män?
(Jaja, bara somliga män, men dock nästan alltid, män)
Idag, på väg ut ur T-banan, bara på tvåminutersuppfärden, mötte jag två loskare.
Två män, som helt utan respekt för sina medmänniskor loskar snus och gammalt grönt snor rakt framför fötterna på mig på gatan. Som jag ska trampa i, väja för, äcklas av.

Så sjukt jävla äckligt!

Män som loskar, trycker fast snus, rapar, spottar, urinerar hej vilt i portar, hissar och trappuppgångar.

Vad är det för fel? Var gick det snett? Eller är det bara ännu en yttring av en skev könsroll som tillskriver män den självklara rätten att ta för sig av samhället utan att fundera en andra gång över dom som kommer efter.

Dagens Gudrun

"Rödgröna släpper jämställdhetsfråga för mittenväljarna
Dagens Gudrun den 2 september
Att sju partier har blivit två och snart bara är ett får konsekvenser för politiken. Nu senast har frågan om en modernisering av föräldraförsäkringen fått stryka på foten i de rödgrönas valmanifest. Alla de tre partierna har tidigare uttalat sig för en förändring. Vänsterpartiet vill individualisera medan Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill tredela. Nu vill ingen någonting. Nu är det mittenväljarna som regerar och då blir det inga ändringar. Att det är nödvändigt med ett feministiskt oppositionsparti i riksdagen blir alltmer tydligt. Efter de rödgrönas besked är vi det enda partiet som i vårt valmanifest driver frågan om en individualiserad föräldraförsäkring. Det är en reform som skulle förebygga förutfattade meningar om föräldraskap som något knutet enbart till kvinnor och leda till en rättvisare arbetsfördelning av såväl lönearbete som obetalt arbete i hemmet."
Källa: Feministiskt Initiativ

Hello Kitty Fitty

I poolen i Frankrike.
En mamma. Två barn.
En kille, kanske tre, max fyra år, i badshorts med blixtar och dödskallar på. Tuffa svarta solglasögon.
En lillsyrra, knappt två bast, i volangig Hello Kitty-bikini med överdel. Rosa glajjor med hjärtan.
Ungarna hade knappast valt badkläder själva.

Jag blir så trött så trött.

Dottern i det här huset älskar också Hello Kitty. Men valde ändå ett par Spidermanbadkallingar till sig själv när hon fick välja hos den franska jätten.
Sonen tog ett par turkosa, utan figur.
Sen struttade dottern runt i läppglans och badkallingar uppenbart gjorda för pojkar (put fram) och kollade misstänksamt in den lilla Kittytjejen med överdel.

Det är väl just det. Att barnen inte får välja! Att föräldrarna väljer åt dom, helt baserat på kön, och är så ängsliga och rädda för vad andra ska tycka att dom helt köper det könsfixerade budskap som kedjorna pumpar ut.

Varför finns inga baddräkter och bikinis med Spiderman? Spiderwoman?
Varför inga badshorts med Kittykatten eller hennes kille?
Varför finns det ingen valfrihet?

(På pin kiv målade jag grannpojkarnas naglar i lila och guld, dom älskade det! Föräldrarnas kommentar: Hmm, ja, det var ju... jättegulligt.)

Bundsförvanter

Var på proffessionellt hemma-hos igår. Branschorganisationens Brysselchef bjöd in till rosévinsmingel och utbyte av såväl jobbrelaterade som personliga tankar. Riktigt intressant blev det när vi kom in på jämställdhetsfrågor i branschen och hon berättade att hon i sin ungdom varit med i Grupp 8! Där satt den liksom. Nu är vi såhär *korsar fingrarna*.

Jämställt föräldraskap

Gudrun skriver om jämställt föräldraskap och ger Göran en rak höger.
Och hon har så rätt.
Och att det ska vara så svårt att fatta.

Det är faktiskt just denna fråga som gör det nästan omöjligt för mig att vilja rösta på alliansen trots att jag är (har varit?) liberal i övrigt.

Benny my man

Jag tycker det är så jädra skönt.
En man som är helt trygg i sig själv. Och snorrik dessutom.
I love Benny!

Prinsessor

Första "vuxendockan" har gjort sitt inträde.
På grund av sitt hår.
I brist på leksaker här i Bryssel (man inser hur mycket onödig skit man har hemma!) har aktiviteter som hårkamning och frisyrmakning blivit populärt.
Så när maken tröttnat på att få sitt kroppshår kammat och lagt och tuperat så köpte han och dottern gemensamt en slags barbie med jättelångt hår och borste. Lycka.
Jag är kluven. Minns pirrlyckokänslan jag själv kände över mina barbie, skipper och ken's. Men ser idag på pinnbenen och den halvöppna plutmunnen med lätt fasa. Det skiter dottern i. Allt hon vill åt är håret, och det är väl bra så.

Samtidigt valde sonen en ask med 'diamanter'. Såna som man kan limma på allt möjligt. Han är svag för allt som glimmar och glittrar. Och eftersom han var bjuden på prinsesskalas hos den indiska prinsessan Disha idag, dekorerade han paketet med smaragdgröna och rubinröda plastädelstenar.

Småflicksdröm..?

Man vill ju nästan kräkas. Fortfarande seglar dottern oseende förbi dom råsa hyllorna och går direkt på robotar, bilar och borrmaskiner. Men idag blev det bara play doh.

Enkönat föräldraskap 2

Här är ett sjukt bra inlägg om saken.

LÄS.

Enkönat föräldraskap

Blev påmind om detta för ett tag sen när vi hade vänner, relativt nyblivna föräldrar, på besök. Inte helt oväntat deklarerade mamman att dom gemensamt hade kommit fram till att hon skulle vara hemma i minst två tre år. Med den leende förklaringen att dom ju vill ge sitt barn en bra och trygg start i livet. (Och... så passade det ju så nästan pinsamt bra eftersom hon ändå är arbetslös och han har ett välbetalt jobb. Bara som i en bisats.)

Jag undlät att dubbelsucka utan log bara milt men trött. En suck ville ut för det typiska i situationen. Hon vill vara hemma, bra där, men vad vill han? Jag undrar som Terri. Hur kan man inte vilja vara hemma alls? Bara liksom överlåta allt åt mamman.

Andra sucken för den förklaring i vilken det som inte sägs blir en hel massa junk. Det är väl självklart att dom allra flesta mentalt friska föräldrar vill ge sina barn en bra och trygg start i livet? Jodå, även vi som inte tror på megalång enkönad hemmavaro som allena rådande trygghetssanning.

Könsroller - encore un fois!

Marcus Ridung skriver på DN Debatt om kvinnornas monopol på, och männens frånvaro i föräldraskapets offentliga rum.
Som om det vore en överraskning.

Jag är tacksam för att en pappa tar upp ämnet, och dessutom får finmedialt utrymme på en av de största tidningarna, men hey!, vi är många som debatterat frågan sedan lång tid tillbaka. Vi finns.
Men jag vet, vi är inte lika många och inte lika folkliga och populistiska som de klassiska mammabloggarna med sk fnittrigt "hög igenkänningsfaktor".

Som om man skulle vara stolt över att känna igen sig i skeva maktbalanser; pappor som inte vet hur ungen ska kläs i vinterväder eller ens kan förtros att fixa välling till telningen en fredagskväll om mamman vill gå ut för första gången under sin hundraåriga mammaledighet. Fnittriga suckar och smileys. Mammor som måste ringa hem fem gånger i timmen om pappan är hemma ensam ansvarig förälder för att kolla så ungen fått mat och rätt snutte.

Kvinnor som förväntas känna igen sig i 'hopplösa män' och män som bara åker till IKEA för att handla till det gemensamma hemmet för att dölja något.

My god.

Och jag vet ju. Herregud, jag har ju hängt på Bröllopstorget och Familjeliv sen sekelskiftet, jag har debatterat mig skogstokig om könsroller eller ens medvetenheten om att det faktiskt existerar sådana (!), påstådda Barbie-biologiska skillnader, medfödda bilgener, rosa som bögorsak för pojkar och en massa annan dynga och lort. I should know.

Och ändå förundras jag över alla de kommentarer som Marcus får på sin artikel. Dom flesta handlar inte ens om ämnet.

Tack Bella Boss!
Jag återgår till loj semester.