Dom hade fel.

Dom som tyckte att det var hemskt av oss att dra upp barnen från dagis för att åka ner till Bryssel tre månader och slänga in dom stackarna på ett ställe där dom inte förstod ett ord.

Många glada tillrop också förstås, men också oväntat många:
Ska inte du vara hemma med barnen istället?
Sådär hade jag aldrig kunnat göra! Mina barn är så känsliga.
Men vad ska ni göra om det går åt skogen?

Jag var nervös, men jag trodde aldrig nånsin att det skulle gå åt skogen.
Och med halva facit i hand så har båda barnen vuxit en meter var i självförtroende. Störst effekt märks på sonen, som plötsligt blivit helt orädd för nya människor!
Som går runt och pöser i sin skoluniform.

Han bubblar och babblar och frågar.
Ser att världen inte bara består av blonda blåögda barn i Polarn & Pyret-jackor.
Att pappor kan ha klänning (kimono förvisso...), att mammor kan ha röda prickar i pannan, att det går att kommunicera med alla, på ett eller annat sätt.

För att inte tala om hur ett nytt språk har fötts fram inuti. Hur han liksom för sig själv går och muttrar "gul, yellow, lila, purple, I like pancakes, I don't like eggs, sit down, stand up, I'm a music man I come from far away..."

Och fascinerande att se hur anpassningsbara barn är, hur självklart allt blir så snabbt. Bra lärdom även för livet hemmavid, när allt inte blir som man tänkt sig.

Så mitt råd, om nån går och filar på planer men är osäker, blir ett entydigt Nikeiskt: Just do it!