Det är så mycket känslor.
Så mycket känslor i små kroppar.
Som rister och skälver och darrar. Och slutligen bryter ihop för att han inte hittar den lilla fingerdockshunden han måste ha med sig. Annars GÅR det bara inte att flytta.
Och jag kramar. Nu kan jag det. Kramar och kramar och blir alldeles blöt på kinden av hans tårar.
Sen blixtbyts tårarna till glädje. Små ryckningar och pirret i rösten. Förväntan. Glädjefnattskratten när vi tittar på bilder av skolbarnen på engelska skolan. Fnitter ochochochochochoch orden stakar sig och han vill åka på DIREKTEN!
Och jag kramar, och försöker stjäla en puss men han vrider med femårig vana bort huvudet sådär så att pussen hamnar i hans hallonskumsdoftande hår.
Vi är så lika. Olika. Stor. Och liten. Och samma. Isolerade i oss själva men fast i varandra.
Jag älskar honom så mycket.
7 kommentarer:
Vackert, vackert.
Ont, ont.
Morgongråt, så här en fredag.
Kram till dig.
Nu gråter jag...
Hoppas resan går bra idag!
KRAM
Vad fint du skriver! Utan att känna dig det minsta märker man ändå att det kom från hjärtat.
Nu gråter även jag.
Så fint.
Och samma här.
Saknar er redan.
Flyg försiktigt.
Må väl.
Hälsa greven.
Hoppas på den där brysselskålen.
Hör av mig.
Kram!
Åh, det kniper i hjärtat. Kärleken till barnet. Önskan att hjälpa och skydda. Barnen som sliter sig loss. Det måste vara så mycket känslor hos er alla just nu. Hoppas ni får det bra på det stora äventyret!
Usch, nu gråter jag med, skönt att det iallafall finns det positiva med också! Sötpöt!
Ta hand om er!!!
kram
Att se sig själv i ett barn är både det hemskaste och det bästa.
Min sötprick är en kavat dam, som i och för sig har sina känsliga punkter, men de sammanfaller inte alls med mina.
Gullpånken däremot ... Ack ja. Sin mor upp i dagen. Så lätt att förstå, så svårt att hantera.
Skicka en kommentar