Jorå, skolbussupphämtningen gick okej.
Måndag morgon och båda hoppar glatt in i den skolgröna minibussen tills dom inser att vi ska säga hejdå där och då.
Sonen får panik och börjar mistlurstjuta, lilleskutt-tårarna sprutar och jag kan inte se på. "Lääähähämna mig inte!" vrålar han med armarna vilt fäktandes medan lillsyrran sitter brevid med ett märkligt halvleende på läpparna och en oroväckande glasartad blick.
Ångest och tvivel följde mig hela dagen, jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet. "Vad utsätter vi våra stackars barn för" osv.
Så hämtar man. Och utskuttande kommer en gladfis med rygga och skolmappen fylld av teckningar i högsta hugg och bubblar nästan över av allt han vill berätta.
Men imorse, frågar jag, när du var så ledsen..?
Tittar han lite frågande på mig och säger "Joo... men sen fick jag ett tuggummi av Tomazc (chauffören) och sen var jag jätteglad hela dan!".
Dessa mina nervers berg- och dalbana.
5 kommentarer:
Fuck - jag skulle inte pallat...
Dina fina barn är så coola!
Hm, låter läskigt. De flesta barn skulle kanske överleva (även om mina är lite väl små än) men vette tusan om jag skulle palla.
Tomazc verkar ha varit med förr. :)
Hu. Jag skulle verkligen ha svårt för det där. Mina små!
Det är då devisen "det kunde varit värre!" måste mantras.
Vet man att det är lessenhet i separtionsögonblicket men att det blir bra sen, så är det lättare tycker jag. Och att reaktionen är naturligt och sund.
Jag brukar också tänka på hur det var för mig, med en extrem hönsmamma som vid minsta tecken på lessenhet eller motstånd från mig lät mig slippa allt som var jobbigt. Mitt självförtroende blev naturligtvis kört i botten.
Att klara jobbiga saker stärker.
Det märks så tydligt på Knut just nu. Han är så stolt över sig själv, och så glad på kvällarna. Och då är det värt det. :-)
Skicka en kommentar