Tror att både sonen och jag förvandlats till labila källarmonster med nerverna utanpå inför det här äventyret. Och ingen fadersgestalt som bumper oss emellan.
Vi är väl av samma skrot och korn nånstans därinne, i det känsligaste. Samma typ av reaktioner. Han speglar mina och jag kan inte hantera det.
Även han en liten ängslig Nasse.
Dottern brås på far sin och tar det hela med magklapp och ro. Jag tröstar er, säger hon. Eller vill du ha min Kamelis?
2 kommentarer:
Skönt att någon tröstar!
Ja, tur att inte alla i den här familjen är av den nervösa sorten. :-)
Skicka en kommentar