Döttrar

Det här med att vara tjej.
Bli tjej.
Det börjar så tidigt.

När dottern redan står och speglar sig och säger att hon inte är fin nog - var kommer det ifrån?
När hon dock mesta tiden verkar skita fullständigt i konventioner (lite tack vare oss hoppas jag) och framhärdar i att ha sitt blågula brottarlinne och shortsen på gymnastiken där alla tjejer har rosa gympadräkt. Men att hon också fascineras av rosa, i helt andra sammanhang.
När favoritkläderna är mjukisbyxor och t-shirt och kjol bara känns konstigt. Men också att en särskild klänning periodvis är favorit.
Att hon ena dagen vill klippa av håret kort som jag.
Att hon andra dagen vill att jag ska ha långt hår.

Och utmaningen i att sonen aldrig ens verkar reflektera över sitt utseende eller sina kläder. Men är den som är mest glitter- och glamourig, som den skata han är. Samlar glänsande "diamanter", halsband och små glittriga saker.

Det vänder

Två välgörande lediga dagar.
Middag igår med kvartersvänner; skumpa, gåslever och anka i eget fett.
Ostar och polkaswiss.
Idag har hela dagen gått till att laga en gigantisk lasange. Mycket rogivande.
Ett par ryck har också gjorts.
Kvinna tog sak i egna händer och inhandlade led-belysning och kabelspik och så varde plötsligt ljus bakom loungegardinen.
Tyg och vadd och attiraljer inhandlades för kommande världskartepyssel.
Rum rensades på avhuggna fingrar, oversized spelkort, omaka klossar, ihopknycklad karamellstaniol och tusentals oidentifierade föremål.

Tomorrow Tokyo.

Att få gå i skolan

Sonens skolstart genererar glädjepirr även i min lilla fjärilsmage.
Jag tyckte verkligen om att gå i skolan. Det har jag alltid gjort.
Något med oceanen av kunskap, snuddandet vid bråddjup av nödigt och onödigt vetande.
Lukten av nya suddgummin, vässade blyertspennor och böcker.

Blev därför så glad när unge herrn kom hem igår och så sjukt hett önskade sig en särskild sorts pennskrin som han hade sett någon i skolan ha. Ett skrin till bredden fyllt med färgpennor och trekantslinjaler. Klart mamma curlade fram ett sånt efter att ha letat igenom halva stan!

Det formligen skuttas till skolan. Så klart. Jag vet ju att det kommer komma andra tider; snöslask, taskiga kompisar, svåra läxor. Men än så länge pirrar det lika mycket i min mage som i hans av pur skollycka.

Intet nytt under solen i skolvärlden

Nu fylls bänkarna av hästar inramade av rosa hjärtan och camouflagefärgade dinosaurier. Nu fylls klädfacken av svartblixtrande jackor och rosa frillifrill. Nu fylls små till brädden öppna och receptiva barn av ett helt samhälles fixering vid vad "pojke" respektive "flicka" är. Det är faktiskt mer av detta än av det faktum att sonen blivit stor och börjat ettan som mina ögon fylls av tårar.

Ute på skolgården slåss pojkarna med pinnar och leker Star Wars medan flickorna hoppar hage, viskar om vem av pojkarna dom är kära i eller möjligen hänger i knävecken i klätterstången.

Inne på fritids spelar pojkarna Stratego, bygger lego eller brottas i sofforna medan flickorna färglägger färdigtryckta Hello Kitty-teckningar, flätar hårband eller bakar.

Jag ser min stora pojke betrakta en stund. Sen ställer han sig och tittar på killarna som spelar Stratego.

Spenatsoppesyndromet

Blev så sjukt sugen på spenatsoppa med hårdkokt ägg, så det var vad det blev.
Barnen slevade i sig två stora tallrikar var till min stora förvåning.

Ungefär som när dom tjatar om sushi, fast McD ligger vägg i vägg.

Eller gnafsar i sig hela skålen kalamataoliver fast skålen med chips står brevid.

Och bönar pappa om långkokt söndagskalops och pressgurka.

Alltså. Jag minns en avlägsen tid då bara och enbart fiskpinnar med mycket majo och sockrade pannkakor gick ner.

Tar tillbaka allt och hävdar motsatsen :-)

För att vara lite schizofren i sammanhanget också:
Ja, det har gått svinbra att vara själv med ongarna en vecka, men för att vara ärlig och frank så Gudars vad trött jag är på barn! Rent generellt.

Jag kan liksom bli helt matt av barns (ja, mina barn nu alltså, men jag gissar att det gäller barn i allmänhet) extrema självcentrering och bristande impulskontroll. Omedelbarheten med vilken dom tror att minsta nyck ska tillgodoses. Perspektivlösheten. "Bortskämdheten". Tjatandet. Guldfiskminnet. Den selektiva hörseln.

Så. Där kom det. Ut med det onda. Men så känner jag. Och DET är ju naturligtvis ett utslag av att gnuggas mot varandra en vecka utan respit. Och det har inget att göra med kärleken och ljuvligheten som utgör basen i vår relation.

Könsrollsträsket gör comeback

Det var lättare när barnen var mindre, att kliva runt sumpmarken och träsket kring "pojkar" och "flickor".
Plötsligt är dom äldre, och plötsligt är det en "sanning" att det skiljer "ooootroligt mycket" mellan könen. Folk går bara runt och säger så. Hela tiden. Helt oproblematiserande.

Det är nu folks skygglappar åker på. Konstaterandena som stannar vid just det, och aldrig kommer vidare till varför det är på ett visst vis. Biologiska sanningar som hej vilt extrapoleras till att förklara helt andra fenomen.

Det som fascinerar mig är det luddiga kring vart man vill komma med dessa lösryckta sanningar. Som när jag diskuterade kroppsliga skillnader mellan könen med en medicinskt bevandrad och klok vän. Men till slut undrade jag: "Ja, visst, det kanske skiljer i generell muskelmassa och vissa hormonhalter redan vid födseln - men vad är det man vill säga med det?" Vad ska jag med den informationen? Det är ju knappast musklerna som gör att det finns fler VD:ar som heter Göran än VD:ar som är kvinnor.

Så. Nu: Hur göör ni som har skolbarn?? Jag tycker det är fullständigt vidrigt med hur uppdelat det är redan, men hur gör man för att inte göra sig omöjlig? När den allmänna jargongen är att 'grabbarna lägger beslag på legot och bygger maskiner och tjejerna färglägger färdigutskrivna Hello Kitty-teckningar i råsa".

Kräkas.

Angående morgonhumöret

Mitt morgonhumör är uselt. Har blivit med åldern. Kan inte minnas att jag var så sur förr? Eller också är det bara det att jag aldrig förr blev störd i mina privata morgonrutiner.

Nu är allt fokus på att få upp, få på och få i barnen diverse saker (kläder, frukost, ytterkläder) och ändå få rum med sina egna bestyr mitt i allt kaos. Det gör mig uppenbarligen till en otrevlig person. Jag ryser över min sura irriterade fula röst fullt värdig en hemmaboende tonåring. Men det är så jag känner när dörren för tjugonde gången rycks upp och iskall luft strömmar in där jag står nyutkommen och plötsligt frysande från duschen.

Jag minns den meditativa repetitionen av morgonritualen från förr. Ifred i badrummet. Tyst. Ögonvrån på klockan. Hålltider för senast klockslag för eyeliner och läppstift för att hinna med bussen. Tankar som flödade fritt medan penseln löpte längs övre fransraden. Min privata stund.
Nu har jag för länge sen rationaliserat bort både eyeliner och stift och trängs istället med tre andra bökande och stökande.

En annan nu?

Jag känner att livet här i ettan är mer old fashioned. Man bor, lever, sover och äter i samma rum. Vilket ger mindre tid för "datorer och internet" på gott och ont. Plus en något ansträngd period - jag som slår mynt av att sällan vara stressad, påstår att det är till stor del en läggningsfråga och yada yada but yet... - saker som ska göras liksom, hela tiden.

Idag klippte jag mig som bekant. Fi fasen vad dyrt det är när man går till en riktig frisör. En sån som ba "du har ett sånt här ansikte och ett sånt här hår och du ska krama i det här serumet och vips så blir du ett helt anet menske" och plockar en på ett par lappar. Som barnen sa "Är du en annan nu?".

Imorgon är planen att jag ska snacka Abu Dhabi. Lite Indien. En hel del USA. Plugga på min egen strategi för detsamma som ska klubbas av högste chiifen på måndag. Och sen bara släppa alla bollar, skruva loss käkarna och gå och äta en fet moules frites tillsammans med en riktigt god vän. Detta iklädd min nya fripp som det ska bli intressant att se om jag får styr på imorgon bitti.

Vad gör ni? Jag vill veta!! Vad händer i världen liksom? Jag känner mig helt uppe i min bubbla.

Beslutsmässigt slut

Idag en dag av ångest.
En sådan när jag inser hur ohjälpligt efter jag är.
Hur mycket jag måste komma ikapp med.
Och hur mycket jag glömmer bort.

Efter våndig diskussion igårkväll kom vi fram till att det blir inget nytt kök på denna sidan julen. Vi hinner inte. Vi orkar inte. Det är ändå tusen saker som ska göras. Två badrum som ska totalkvaddas och byggas upp på nytt. Ett liv som nomader under (minst) fyra veckor där vi kommer vandra runt och förmodligen vara sjukt frustrerade över alla grejor som måste med (hej höst och vinter på skola å dagis).

Sex par barnskor inhandlades iallafall igår, så att vi inte står handfallna när kylan och (gudhjälpemig) snön kommer.

Imorgon kommer latrinmannen från kommunen och tömmer överfulla frystoan (så man slipper dippa i barnkiss).

Och jag är i Etuna och bereder en massa viktiga miljonbeslut. Och dagis stänger tidigt, och skolan stänger tidigt. Och det ska vara två utflykter med matsäck, och idrottsdag och kvällsaktiviteter och jag måste boka två flygresor och fixa en långsiktig strategi för mitt verksamhetsområde och familjen måste fixa nånstans att åka den där mittenveckan i oktober när vi inte kan bo kvar här och vi borde boka vårt boende för bokade januariresan och bjuda hem två familjer på middag och ska vi åka skidor i år eller inte...???

Skilda världar

Inledde morgonen på SÄPO och fick lära mig allt om att akta mig för spioner som vill bli min kompis. Fick också dricka kaffe ur SÄPO-muggar och senare även gå på en äkta SÄPO-mugg. (Eftersom jag tar alla tillfällen i akt att uträtta mina behov elsewhere.)

Lunchmötade sedan med USA och Frankrike, mellan kräftstjärtssallad och kända diplomatgarv. Vår stora Chicagosatsning är på rull.

Projektmötade ovan sagda historia och motade samtidigt "gobbe i grind", såna där som utger sig för att känna ens överordnade och liksom använder det som dyrk in i mitt svårflörtade mellanösternhjärta.

Sen byter man värld. Steker fiskpinnar och torkar snornäsade av mindre sort. Får höra allt om "Mördarleken" och hur många ord det är i meningar. Springer iväg på föräldramöte och får en hostattack/tar på mig delansvaret att ordna första sociala klassföräldraträffen.

Går hem och slår en drill i minus-tjugo-gradersbaljan.

Att göra kön

Jag har en son som redan är väldigt mycket 'Pojke'.
Jag har en dotter som fortfarande är väldigt lite 'Flicka'.
Jag vet inte vad det säger om mig.

Jag som ogillar Pojkighet. Traditionell sådan. Brötet. Brölandet. Utfallen. Pillandet. Petandet. Puttandet. Konsekvenslösheten.

I dotterns gympagrupp hade alla flickorna (utom en) rosa volangdräkter och håret i pippilotter.
Dottern hade brorsans ärvda Bamseshorts med linne, blågult. Håret i mittbena, rakt ner i ögonen. Där. Närvarande. Uppfylld och Lycklig.

Jag vet inte vad jag vill säga. Orkar inte riktigt förklara. Vill säga något om kön, föreställningar om kön, självuppfyllande könsprofetior, medveten uppfostran och genus.
Och nånting om att mitt i allt detta sitter man ändå där ibland, med en svindlande känsla av att det är bortom ens kontroll.

Fin fredag

Familjen kan nu cykla på lagom långa utflykter sedan dottern lärt sig de sista viktiga komponenterna i cyklandets konst; själv starta och bromsa.
Tog filtar och badkläder och cyklade och badade på Kampementsbadet på förmiddagen.

Slängde sen ihop en mjuk pepparkaka till eftermiddagens besök av Brysselvänner på Sverigeturné.

Tog sen den Mauritiusblå ut till Duvbo för förstärkt fredagsmys med gamla vänner, såna man mentalt kan luta tillbaka sig i, utan krusiduller och skvalp.

Nu sitter vi, min greve och jag, på takåsutsiktsbalkongen och dricker champagne medan livet pågår hemtrevligt i fönstren mittemot.

Nu bor Mohammad Ali hos oss också.

Hela familjen på racingbåttur runt Djurgården och Fjäderholmarna. Roligt och spännande tyckte barnen. Sen klev vi av och dottern snubblade rakt in i ett stålräcke så det sa kras och blodet sprutade ur näsan. Den lilla knappkranen svullnade till dubbel storlek och den ömme fadern, nu drabbad av olidliga samvetskval (eftersom det var han som lyfte upp henne på bryggan in the first place) körde nästan mot rött i ilfärden till akuten.

Vid det laget såg hon ut som Mohammad Ali och vi började förlika oss på en framtid med en boxarnäs-dotter.

Läkaren var dock av den lugna sorten och sa att näsan hos barn består av brosk och att den absolut inte var bruten, men svullnaden består en halv vecka eller så.

Dramatik, dramatik.

Tinnitus

Dax att läsa om "How to Talk So Kids Will Listen & Listen So Kids Will Talk" samt "Siblings Without Rivalry" märker jag.

Ljudnivån härhemma börjar vida överstiga arbetsmiljöetiska riktvärden, och det beror inte enbart på barnens konstanta och nervpåfrestande tokgnäll. Dom uppgivna och vilseledda föräldrarna verkar ha fått nog, och skriker tillbaka och slår näven i bordet.
Men det hjälper ju inte. Alls. Mest bara en frustrerad markering i allt det meningslösa gnälliga gnället. Jag ser nämligen rött ibland. Mitt humör är emellanåt extremt explosivt. Och eftersom jag inte slår barn, slår jag i bord istället.

Och eftersom lugna maken exploderade ett par tre gånger bara på den korta bilfärden mellan adjöfikan och hemmet, så insåg jag att nu är det dax för bokcirkel en deux.

Jag undrar när man kan ha en trevlig familjemiddag ihop. Nära eller nånsin?

I can see the regnbåg too

Språkutvecklingen fascinerar.
Barnen sjunger små sånger på engelska (misstänker nån form av skolavslutningstjosan) och imponeras av att dom kommer ihåg och fattar hela texten.
Men det är inte lätt att alltid komma ihåg alla ord som låter lika.
Således sjunger dottern "Purple, orange and bluuuue - I can see the regnbåg toooo!"

Ha det najs, fågelbajs

Från barnfri fest i liten glitterklänning och rött på läpparna,
till en natt med allt ovanstående.
Tre omgångar lakan ligger i en hög och luktar.
Lovely.

Sonen har tillfrisknat från kopporna (ser dock fortfarande ut som en salami), och sprang rätt in i magsjuketräsket. Both ways.
Dottern passade samtidigt på att kissa ner sängen under natten.

Det kliar!!!

Stackarn. Hårbotten, öronen, ansiktet, magen, everywhere!

Doktorn kan komma

När jag kommer hem halv tolv på kvällen efter en lååång dag i rikets tjänst och möten hemma i Stockholm så hör jag kvidanden från vardagsrummet. Både man och son är vakna och sonen ser nu ut som om han naken gått rakt in i en bisvärm. Röda koppor överallt! Vissa med blåsor andra sönderrivna. I öronen, i hårbotten, hela kroppen. Och det kliar nåt så djävulskt.
Snälla grannarna lånar ut svenskt kylbalsam och potatismjöl och vi kyler och mjölar in sonen så han ser ut som född i mjölbingen på bageri.
Hjälper föga. Nattens sömn sönderhackad av gråt och kvid och smörjning.

Innan den första svenska familjen åkte hem tryckte dom en lapp i våra händer. Ett rosa telefonnummer. "Vårt bästa tips." SOS Médicine. Och maken ringer på morgonen och en timme senare står en liten kinesisk läkare böjd över sonen och nickar: "Varicelle, bien sur." Och skriver ut fyra medikamenter som ska hjälpa mot klåda och eventuella infektioner.

Så otroligt skönt att slippa klä på sjuka barn och dra iväg dom till överfulla vårdcentraler och akutmottagningar. Att bara kunna ringa ett nummer så kommer doktorn.

Ringmuskel

Alltså.
Är mina barn dom enda som ALLTID måste bajsa när vi är ute i en lekpark/på en busshållplats/i ett köpcentrum..?
Är det nån slags fekaliekonspiration..?