Saker som är bra med lite större barn

Två barn tätt var väldigt tufft första året/n, men sen har det bara varit fördelar. Dom delar många leksaker och till och med kläder med varandra. Och sen yngsta 'blivit stor' så ser jag så sjukt många positiva saker med att ha lite större barn:

Man slipper vagnhelvetet
Man slipper släpa med blöjor och vällingpulver så fort man ska nånstans
Man kan resa "as is" mer eller mindre
Man kan titta på samma typ av TV-program
Man slipper torka dom i rumpan mitt i middagen, det gör dom själva numer
Man kan göra helt familjegemensamma aktiviteter eftersom båda barnen gillar samma saker och är i ungefär samma ålder
Man kan prata och diskutera intressanta saker, inte bara navelskåderi om vem som fick den största kakbiten
Man kan lämna dom hemma själva korta stunder, för att handla mjölk eller hämta tvätt i tvättstugan
Man är inte längre en ständig "övervakare", dom får och klarar visst mått av frihet (hämtar pizza själva på pizzerian brevid, är nere och leker på gården själva, kan ringa i telefon om det är nåt, äldsta springer upp till skolan själv om man släpper honom vid gathörnet)

Jag är tacksam.

Barnschizofreni

Stålsatte mig när jag hörde hissens gallergrind smällas igen.
Måndag kväll, direkt från skola till fotbollsträning via high life hos kompis.
Kvällarna som ofta slutar i trött tandagnisslan när det ska snabbduschas och hoppas i säng.

Dörren öppnas och - POFF! - en öra-till-öra-leende son rusar in, kastar sig om min hals och hårdkramas utropandes ett femtiotalsaktigt "Ååå mamma!". Man rynkar på sin panna och undrar om ungen är sjuk. Han berättar:

"När jag åkte hissen upp så var jag arg och sur och tänkte stampa i golvet när jag kom hem, för att jag var trött och ville att du skulle kommit och hämtat mig. Men då tänkte jag. Jag tänkte att nej jag ska prova att bli glad och mysig istället, för då blir DU glad och mysig och inte sur och arg på mig för att jag är sur och arg. Nu vill jag KASTA av mig kläderna och ta en varm dusch och sen bara HOPPA i säng. Å, MAMMA!"

Fantastiskt. Verkligen. Det är bara det att man aldrig aldrig vet vad man kan förvänta sig. Räkmacka ikväll. Permafrost imorgon.

Tar tillbaka allt och hävdar motsatsen :-)

För att vara lite schizofren i sammanhanget också:
Ja, det har gått svinbra att vara själv med ongarna en vecka, men för att vara ärlig och frank så Gudars vad trött jag är på barn! Rent generellt.

Jag kan liksom bli helt matt av barns (ja, mina barn nu alltså, men jag gissar att det gäller barn i allmänhet) extrema självcentrering och bristande impulskontroll. Omedelbarheten med vilken dom tror att minsta nyck ska tillgodoses. Perspektivlösheten. "Bortskämdheten". Tjatandet. Guldfiskminnet. Den selektiva hörseln.

Så. Där kom det. Ut med det onda. Men så känner jag. Och DET är ju naturligtvis ett utslag av att gnuggas mot varandra en vecka utan respit. Och det har inget att göra med kärleken och ljuvligheten som utgör basen i vår relation.

Knut Knådare fyller år, bullar bakas

Doris!

Doris betyder "gåva" eller "från havet".
Blir rörd varje gång ett barn föds, och särdeles tårögd när det är en av den innersta kretsens med ett särdeles coolt namn.
Välkommen Doris!

Bild från Anne Geddes.

En bild på ord som säger mer än tusen.

Lille älskade Knutgubbe. Aaah, denna vansinneskärlek som fyller ögonen med kärleksvatten.

Rusigt sommar-svin

Roligaste:
När dottern en morgon tittar upp med strängt seriös blick och säger att hon hett önskar sig ett barnvin.
Ett BARNVIN! Fattar vi väl!

Och vi ba: ??

Och när vi väl begripit, att ett 'barnvin' var en fransk flickas marsvin, klämmer hon till med: "Och det ska heta Vindröm!"

I hela livet

Dottern kiknar av skratt så hon knappt får luft när storebrorsan robottuggar i sig tomaten med kraftigt skelande ögon och underbett.

-"Ahahahahahaha, alltså, Knut, han är min roligaste bror i hela livet! Jag ääälskar Knut!" pustar hon sen ut med djup kärlek i sina ekorrbruna ögon.

Det är då man inser den oändliga gåvan av syskonskap.

Kladdfobi

Shit, vilken usel bullmamma jag är.
Jag klarar verkligen inte av barn i kök.

Fast jag mobiliserat mig och mantrat "Det gör inget att det blir kladdigt, det går bra. Det gör inget, jag ska vara lugn, jag ska låta dom skära smör och röra socker och hälla smet i formar. Jag ska inte höja rösten. Jag ska vara glad och lugn. Glad och lugn. Glad och lugn." Så gååår det bara inte!
Jag får klåda redan vid slagsmålet om vem som ska stå var. Biter mig blodig i läppen vid skriken som följer på vem som ska få hälla upp sockret och röra i bunken. Och när smör och socker far ut över hela golvet i ett försök att låta ena ungen elvispa själv så imploderar jag och drämmer disktrasan i stålet och vrålar "uuuuuuuuuut!".

Moget. Mysigt. Moderligt.

(Och ongarna verkade rätt lättade över att få slippa vispa. Dom fick komma tillbaka när muffisarna var svala och lössläppt dekorera med frosting och strössel all over the place. Sen lämnade jag köket.)

Som hon har väntat

Och medan storebror busade och tramsade bort större delen av sina terminer hos Gymnasterna, så tar lillasyster det på glädjefyllt längtansfullt och blodigt allvar. Iklädd ärvda Bamseshorts.

Sockervadd

Min prinsessa

Är inte rosa och glittrig.
Har inga klackskor. Än.
Hon har klänning ovanpå dom grå favoritshortsen.
Darth Vader-strumporna uppdragna till knäna.
Blåglittriga gympadojjor.
Hippie-mittbena och läppglans.
Munkjacka och nitarmband.
Örhängen och silverpilcykel.
Hon cyklar förresten som en tok.
Står på i uppförsbacken och svänger med slir.

Jag älskar henne oändligt.

Piercad dotter.

Två veckor gammalt nu. På sin fyraårsdag fick hon sina hett efterlängtade blåa blomörhängen. Och den lilla ljuvligheten sade inte ett pip. Inte då, när hålet gjordes. Inte nu, när det ska rengöras och vridas. Plikttroget snurrar hon blommorna varje kväll utan gny.
Själv var jag fem när jag fick mina. Och det är ett av mina få tydliga minnen från barndomen. Pur lycka.

Heta hägringar om att bara få vara ifred.

Jag undrar hur många gånger per dag någon ropar: "MAMMAAAA! Kan du fixa det häär!" "Mamma! Kom hiiit!" "Mamma! Han nyper mig!!" "Mamma! Kan du torka mig!" "MAMMAAA! Kan vi gåååå nu!" "Mammma! Kan du byta batteri i mitt spel NU!" "Mamma! Hur sätter man på ljudet!?" "Mamma! Vet du?!" "Mamma! DU får hjälpa mig att städa upp allt lego i vardagsrummet! Jag tänker INTE göra det!!"

Mamma mamma mamma mamma!!!!!!

(Och för den delen lika delar Pappa pappa pappa pappa.)

Och alla mina egna: "AKTA!" "SLUTA!" "SSSSCCCHHHH!" "GÖR INTE SÅ!" "JAG HAR JU BETT DIG TUSEN GÅNGER!" "MEN FÖR SJUTTON GUBBAR, SLUUUUTA GNÄLL!"

Alla skrik.
Alla utrop.
Allt klampande.
Allt springande.
Allt klängande.
Allt fixande.
Allt tröstande.
Allt som det innebär att vara förälder.

Och eftersom vi är inne på femte veckan tillsammans.

Jag är så less.
Jag vill bara ha lugn och ro.
Stillhet.
Tystnad.

Vara ifred.

En liten skitonge

Har vi inneboende just nu.
En halvsexåring som beter sig som om han vore kraftigt förpubertal.

Folk som säger att dom aldrig fattat hur kul det är med barn. Jag känner totalt omvänt. Jag fattade aldrig hur sjukt frustrerande, skitjobbigt och urtjatigt det kan vara. Hur en onge kan driva mig så i galenskap uppåt väggarna, hur jag slutligen vrålar, upprörd och arg och ledsen in i märgen av att inte nå fram. Hallååå, liksom. Vad ÄR detta.

Tio vredesutbrott om dan för bagateller. Smällande i dörrar. Stampande i marken. Provocerar av tristess lillsyrran tills hon gråter. Ständigt förfördelad tycker han. Hang-ups på bisarra detaljer. Som låsningar i hjärnan. Fixa idéer. Rastlöshet som blir till ett evigt tjatande om 'vad ska vi göra nu'. Mammamammamammamammamamma???????
Oförmåga att leka själv, ta det lugnt, chilla ner.
Jag blir så trött. Ska det va såhär nu? Sexårsfasen?

Semester. Uppenbarligen ett ord med flera dimensioner. Semester med ongar - det är mer avkopplande att gå till jobbet under högsäsong.

Och så gudomligt söt han är när han sover. Så att hjärtat smälter. Och orkar ännu en dag där man väcks av en smällande dörr.

Nyckelpiga i Hockeyhjälm & Kapten Krook

Man hittar så mycket skatter i gamla gömmor när man inte varit hemma på ett tag.

Vattenkrig

I am the music man I come from far away

Skolmusikal med egenhändigt gjorda scenkostymer. Intet öga torrt.

Sen är det skönt byta om och sätta sig i klätterträdet och käka glass.

I vansinnesskrikets tecken

Först hade man spädbarn som skrek sönder kvällar och nätter av kolik och allmän spädbarnsångest.
Sen fick man koltar som skrek sönder eftermiddagarna i kampen om leksaker och mat på stubinen.
Sen tänkte man att det kanske skulle lugna ner sig.

Nu har man en femåthalvtåring som beter sig som en förpubertal skitunge, skriker och smäller i dörrar och lappar till alla i sin närhet.
Och en fyraåring som får vansinnesutbrott när kläderna inte är vikta på rätt sätt.

Så spenderade vi våran fredag. I vansinnesskrikets tecken. På gränsen till nervsammanbrott. Lovely.
Vad gjorde ni?

Den som snart fyller fyra

Med en mage som en nyjäst vetebulldeg, iklädd nyfådd manchesterkjol, önskar hon sig två saker i födelsedagspresent.

En sparkcykel. Det önskade hon sig hett redan i julas, men då kom inte dumma tomten med nån... Den ska helst vara rosa, med Spiderman på.

En liten spade. En blomspade. Och kanske en blomma till. Som hon kan plantera.

Det är nåt alldeles särskilt med denna fyraåring to be. Jag lovar.