Jag har en son som redan är väldigt mycket 'Pojke'.
Jag har en dotter som fortfarande är väldigt lite 'Flicka'.
Jag vet inte vad det säger om mig.
Jag som ogillar Pojkighet. Traditionell sådan. Brötet. Brölandet. Utfallen. Pillandet. Petandet. Puttandet. Konsekvenslösheten.
I dotterns gympagrupp hade alla flickorna (utom en) rosa volangdräkter och håret i pippilotter.
Dottern hade brorsans ärvda Bamseshorts med linne, blågult. Håret i mittbena, rakt ner i ögonen. Där. Närvarande. Uppfylld och Lycklig.
Jag vet inte vad jag vill säga. Orkar inte riktigt förklara. Vill säga något om kön, föreställningar om kön, självuppfyllande könsprofetior, medveten uppfostran och genus.
Och nånting om att mitt i allt detta sitter man ändå där ibland, med en svindlande känsla av att det är bortom ens kontroll.
5 kommentarer:
Det blri ju lite så om man ska vara praktisk oxå. Mitt minsta barn ärver det större barnets kläder. Dvs lillasyster har brorsans garderob. Ibland fyller jag luckorna med tjejiga grejer. Fast den som vill ha rosa och lila och guld, det är storebror!
Jag har läst din blogg under ganska lång tid nu och älskar din humor och ditt sätt att skriva. Jag är mest en smygläsare och brukar inte lämna något avtryck men nu kan jag inte låta bli. Eftersom jag känner igen din dotter i min egen. Jag har världens goaste 15-åring som har sin egen stil och smak. Hon vägrar vara och göra som alla andra tjejer i hennes ålder. Redan som liten vägrade hon bära rosa kläder. Hon ville aldrig sätta upp håret utan det skulle hänga ner i ögonen. Alla kläder skulle vara praktiska och inte söta. Jag skulle kunna skriva en lång uppsats om min härliga tjej. Jag är så tacksam att hon är sin egen ;-)
Min dotter älskar rosa, glitter och finess samtidigt som hon älskar pilbågar, bilar, bakugans,dinosarier "typiska" killsaker med andra ord. Vem är jag att tala om för henne vad hon får och inte får tycka om? Nej, det sköter hon så bra själv, ungen min. Ha det gott:)
Tycker inlägget är välskrivet som vanligt. Den bild jag fått av K är att han inte är så pojkig i den bemärkelsen du beskriver. Utan att har många mjuka och känsliga sidor, vilket förknippas mer med det kvinnliga.
Satt bredvid ett barn på lunchen idag och såg barnet även igår på lunchen. Kunde inte avgöra vad barnet hade för kön genom frisyr, utseende eller kläder. Tyckte att detta var rätt så fascinerande, men var ändå tvungen att fråga barnets lärare då det på något sätt ändå känns förvirrande att inte veta. Konstigt det där...
Åsa, du har rätt. Men han är mer pojkig än vad dottern är flickig. Vilket ibland gör mig illa till mods eftersom jag ine gillade pojkar (!) särskilt mycket när jag var liten. Tyckte dom var hårdhänta och buffiga.
Men det är ju något jag måste jobba med, det är inte hans fel.
Skicka en kommentar