Just another Manic Monday

Att vakna mitt i natten med känslan av att någon har stelopererat halsen på en.
Inte den här klassiska taggtråden alltså, utan en helt ond och stel känsla.
Har förmodligen dragit på mig sonens föregående veckas halsont + feber men minus febern.

Fortfarande lätt låg.
Mycket är nog medelålderskrisen. Befinner jag mig FORTFARANDE här, liksom.
Borde jag inte ha kommit längre, oklart vad det innebär dock.
Så mycket framgångrika yngre människor omkring en. Så lätt att dissa sig själv.

Följetongen och efterdyningarna av min pappas bortgång också extremt plågsamt.
Samtalade i över en timme med min mycket äldre halvbror som hade bevistat cirkusen kallad bouppteckning häromdagen, hemma hos Modern. Man kan ju föreställa sig, och sen lägga till skuld, skuld och pajkastning under alla bälten för att få en bild av hur det kan ha låtit. Det lämnar hursomhelst mig med ett ultimatum som jag helst hade sluppit ens tänka på.

Och senaste jobbresan ingen klockren boost som förra året. Lätt att sjunka ner i svarta boxen och låta mig själv drunkna i känslor av icke-lojalitet.
Och så övertalad att åka till Japan igen om två veckor.

Människotrött

Lågast av låg.
Blåast av blå.
No flow.

En sån där vecka när flera saker - varje enskild händelse i sig inte hela världen - men tillsammans sammanfaller allt till en kosmisk konspiration som slår mig till marken. Jag blir ledsen.

Trött och besviken.
Less.
Låg.

Paranoja

Den 26:e december på kvällen fick jag ett sms. "Framme Malmö. Mor."
Sedan dess alldeles tyst.
Inget svar på mina två svars-sms.
Man hade till exempel kunnat tänka sig ett enkelt "tack för julen".

Fick en ond aning om eventuellt FB/bloggläckage efter att jag blivit "vän" med Moderns väninnas dotter.
Vet inte om det därmed annalkas en storm av tidigare okända mått, eller om mitt brott ska sonas medelst en straffande tystnad/martyrage.
Vet inte ens om det är det, eller bara en återhämtningsfas.

Skit också att jag har så svårt för att paranojja och internalisera hennes fiktiva känslor. Bygger liksom ett försvar för ett anfall som jag inte vet ens om det kommer och isåfall från vilket håll. Så dumt så dumt.
Jag måste lära mig att släppa skulden.

Så har vi då mormor in da house

Och ha ha, hur förutsägbart är inte allt?
Hur kan man tro att det nånsin blir annorlunda?

Tåget var fem minuter tidigt, men ack, resan var förfärlig.
Trafiken i Stockholm hemsk.
Julbelysningen i city gräll.

Fina vännens lägenhet där mormor ska sova (som är supermysig och sekelskifescharmig) var kall och mörk (eh, bara att tända en lampa?).
Vår hiss var otäck och skranglig och ytterdörrarna inte lika fina som i förra huset.
Maten jag handlat åt hon ändå inte, (eftersom hon lever på enbart Polly och lugnande) och VAD HADE VI TÄNKT ATT HON SKA GÖRA HELA DAGEN ENSAM IMORGON?? (Hon är medveten om att vi jobbar.)

Kan hon inte gå på stan då? Nej HERREGUD, det BEGRIPER vi väl att hon inte kan. Med hundar?? Nej, men kanske utan? Nej, HERREGUD hon lämnar inte hundarna ensamma i en främmande lägenhet.
Kan hon promenera med hundarna till oss då, om hon får nycklar så hon kommer in (vi jobbar)? Nej, HERREGUD det är för långt och för kallt.
Kan hon ta bussen då som ju går utanför och som stannar utanför? Nej, USCH hon vet inte hur man åker buss med hundar, och hon vet inte vart hon ska och...

Nu körde maken just hem henne till mysholken, på villkor att han stannar tills hundarna kissat utanför i lilla miniparken (för hon är mörkrädd och Stockholm är fullt av banditer) samt åka med i hissen upp (för den hissen är tydligen också läskig).

Det har gått tre timmar.
Ni förstår kanske att man måste vara kraftigt terapimobiliserad för att lyfta sig ut ur boxen.

Ho ho ho, God Jul!

Skillnad på folk och folk

Nä men ingen blir väl förvånad om jag säger att lurar återigen slängts på från hållet skånska slätten.

På sms-frågan om hur jag enklast tar mig från tågstationen till moderns inhägnade boende får jag till svar "ta buss 33 från Hyllie". Inte ens minsta lilla tanke på en liten snabb upphämtning medelst moderns splajdans bil som står lättillgängligt parkerad utanför hennes port, men icke. Taxi eller buss.

Det paradoxala blir när jag tänker på den upphämtningsprocedur som föregicks de tidigare Stockholmbesöken från hennes sida. Där det krävdes att både jag och maken skulle ta semester, en skulle stå på stationen och vänta en halvtimme innan tåget från malmö anlände, den andra stod och väntade med bilen precis utanför Centralen så att intet onödigt jobbigt steg skulle behövas tas, och middagen helst skulle vara förberedd och umgänget tillgängligt 24/7. Annars påslängda lurar, ledsna ilskna vykort, skuld och åter skuld.

Det är fine. Jag kan såklart ta en buss. Men grejen bara.

Det privata blir geggigt

Den välkända ångest-strup-ihopsnörningen.
Lätt sammanblandad med andfåddhet och adrenalinpåslag.
Men jag vet ju vad det beror på.

Inte så mycket pappas bortgång som min nu forcerade och minst sagt ansträngda relation till Modern. Först en slags... konsensus i sorg, sen martyrskapet som äter upp allt, och så skuldbeläggandet, och de faktiska kraven. Essensen av vår dåliga relation som ett giftigt koncentrat inför en svår stund oavsett; begravningen.

Släktfejder (Moderns), ekonomiska problem, praktiska beslut, och så min medverkan i det hela som ständigt anspelas bristen på, men ändå slutar det med att det blir som hon vill.

Är arg som fan. Och ledsen. Min personliga sorg efter pappa nerkladdad med sörjigt gegg.

Le job

Har dragit igång.
Känns bokstavligen som om världen trillar över mig.
Samtal från Långtbortistan och Skumma Öriken.

Igår som igelkotten Ivar bland ömsom Colombia och Irak. Mest intressant förstås USA, UAE och Sydafrika. Men tydliga inviter från Indonesien och Turkiet.

Tänker dock mest på mormorsrutor, choklad och små röda sommarstugor. Hotell i Florida. Skidor. Att spikarna i mina tofflor släppt.

Le job. Ännu en säsong i statens tjänst.
At your service.

Imorgon Skåne

Idag Stockholm imorgon Skåne.
Nypåfylld med böcker som ska balsamera mina själsliga skavsår och skänka distraktion till tanken.
Bil i sju timmar är sjukt tråkigt. Dock känns slutmålet inte riktigt lika ångestladdat som andra gånger. Nästan lite trevligt till och med. Kanske för att vi checkar in i en svit på Savoy. Eller för att jag varit tydlig från början med vad som gäller.
Gammal champagne i ny soffa för att kanterna ska bli lite mjukare och påsklovet gulare.
Ser fram emot att hänfalla till breda diftonger och trätoffelklapprande och span på gamla spöken.

Jag är ute och promenerar en stund på Mars, ok?

Det ska bli intressant att se vad denna (ålders?)kris i slutändan kommer att föra med sig.
Just nu funderar jag seriöst på alternativa livsstilar och förhållningssätt.
Spännande va.

Tar tillbaka allt och hävdar motsatsen :-)

För att vara lite schizofren i sammanhanget också:
Ja, det har gått svinbra att vara själv med ongarna en vecka, men för att vara ärlig och frank så Gudars vad trött jag är på barn! Rent generellt.

Jag kan liksom bli helt matt av barns (ja, mina barn nu alltså, men jag gissar att det gäller barn i allmänhet) extrema självcentrering och bristande impulskontroll. Omedelbarheten med vilken dom tror att minsta nyck ska tillgodoses. Perspektivlösheten. "Bortskämdheten". Tjatandet. Guldfiskminnet. Den selektiva hörseln.

Så. Där kom det. Ut med det onda. Men så känner jag. Och DET är ju naturligtvis ett utslag av att gnuggas mot varandra en vecka utan respit. Och det har inget att göra med kärleken och ljuvligheten som utgör basen i vår relation.

Urkopplad långhelg med tvist

Det började med att jag glömde min mobilladdare.
Min telefon är så gammal och sliten att den laddar ur på en dag.
Således dog den vid nattning på torsdagskvällen, lagom istallerad på hotellet i Malmö. Sen la datorn också av. Glömd nätverkssladd där också.

Men resan ner gick bra. Savoy är alltid Savoy, och nostalgin sköljde över mig som en överdosering av ett Vicks blå-stift i näsborren när vi äntrade Casa Mia på Södergatan. Restaurangen som var mitt första leka-vuxen-ställe för tjugo (!) år sen. Där jag nervöst beställde ett 'glas vitt' som sjuttonåring. Det funkade ibland men oftast inte. Då fick man ta cola. Men alltid 'Fusilli con Broccholi'. Och den tog jag i torsdags med.

Hopp och lek i dunet på Savoy. En iskall Leffe blonde från bakfickan på Bishop's. Barnen i extas. Hela havet stormar och ismaskin.

Besök hos Modern över förväntan. Det är lättare för mig när vi är hela familjen. Fokus blir barnen och vi slipper oftast hamna i konstiga situationer. Besök hos pappa kändes befriande och sten-från-hjärtat-släppande. Jag vill veta vart jag ringer, hur det ser ut där han bor och vem som är hans personal. Nu vet jag. Vi drack kaffe, lekte ett skepp kommer lastat (och likheterna mellan äldrevård och förskola är så slående, dock saknas energin, och jag fattar inte att man inte ser synergiena! Samlokalisera äldrevård och dagis!). Åt prinsesstårta och drack en liten skvätt punsch.

På lördagen utnyttjade vi Moderns boende, och spa:ade loss i inomhuspool, jacuzzi och magiskt färgskiftande kristallbastu. Sonen totalt fascinerad.

Avslutade således ett bra och ångestdämpande besök i hemorten med en härlig ljuslördag på Österlen hos en av de finaste. En signifikant annan, inte bara för oss utan även för barnen, som har en stor idol i Glamourmor.

Seg seg väg hem. Tur att man har Paddan. Och riktigt mycket bilgodis.

Nu hemma.
Nu bättre bloggning.
Promise.

Personligt

Vägs ände.
Eller, en början.
Eller, tillbaka till gå.

Ett kuvert märkt "personligt" väntade på mig innanför dörren idag.
Och inuti detta, en märkligt motriktad vädjan. Sprungen ur sitt eget lilla helvete, men felfelfelformulerat på så många vis.

My mother. Detta fenomen av kärlek och vrede, ömhet och förakt.
Hon tror hon gör en pudel, hon tror hon sträcker ut sin hand.
Hon vill ses, hon vill tala, hon vill ha min hjälp.

Och jag känner hur det kokar inuti. Hur den säkert uppriktiga andemeningen blir till stoft och intet med meningar som "Det måste ju finnas en anledning till att du tagit mer och mer avstånd från mig de senaste tio åren, en anledning som jag är totalt ovetande om."

Jamen eller hur. Och det är ju just det.
Jag ska nu få chansen att förklara mitt agg, för att det ska "kännas bättre för dig efteråt". Kastar igen ut fula kroken om pappas försämrade hälsa och korta tid kvar.

Själv förstår hon ingenting. Har inget ansvar alls som hon kan se eller förstå.
Och med alla de försök genom åren till förklaring har jag bara fått påslängda lurar, martyrskap och "jag förstår inte alls vad du menar! Jag som alltid...".
Förnekelsen är total. Smärtan för stor.

Och inte förrän hon har en uns aning om sitt eget ansvar i relationen kan det ju nånsin bli bättre. Inte förrän hon säger "jag vill förstå hur du känner, och jag förstår att jag sagt och gjort saker som inte varit bra".

Och jag blir så oändligt sorgsen och in i märgen trött.

Veckans Najs och bajs

Mysigt att träffa kusinen i Norge (även om jag - lessen mina norska läsare... - tycker att Norge är ett skitdyrt U-land),
ännu mysigare att träffa gourmetdagisvännerna för sommaren belägna på fantastisk udde nära Bengtsfors, och slutligen helt fantastiskt att träffa dagisbästisarna med nytillskottet nära Malmköping.
Najs helt enkelt.

Mindre mysigt att komma hem och få vykort från Modern. Fick veta att jag är elak och illvillig och skickar hycklande email till hennes väninna. (Eposten ifråga ett vänligt svar på väninnans meddelande om var min far befinner sig efter det att min mor på eget bevåg flyttat honom till nytt boende nära sig.)
Bajs, kan man säga.

Särskilt som vi just i bilen hem bestämde oss för att flyga ner och hälsa på dom.

Sonen skriver brev

Det här skrev han alldeles själv, inklusive linjerna och prickarna som avslutar varje mening ("så att man vet när man ska sluta läsa").

Anknytning

Jag har ibland svårt att veta hur jag får lov att känna.
Vad gör man till exempel med en gudmor som inte har sett sitt gudbarn på tre år trots en närhet holkwise på femtio meter bort tvärs över gatan?

Kanske trodde jag att äran skulle föra med sig ett visst mått av - åtminstone årligen sporadiskt - intresse. Jag hade hoppats på en spirande alledeles egen vänskap mellan son och gudmor. Kanske är det inte försent. Kanske vaknar intresset en dag. Kanske är jag bara fånig.

Jag befinner mig inuti min lilla box, jag vet. Jag har ju inte 'her side'. Men traumat för mig är att barnen inte har några mor- eller farföräldrar. Inga mostrar eller morbröder. Inga 'naturliga' andra vuxna här i vardagen (förutom oss) som älskar dom och finns där som självklart skyddsnät. Några få fina släktingar, men långt borta.

Har ni faddrar/gudföräldrar till barnen och hur funkar det?

Hemvändandet närmare

Bokat om flygresan. Blir dubbelt så dyrt men jag pallar inte mer.
Åker hem imorgon kväll.

Barnen känner väl av, för det är extra tjafsigt och puttigt dom emellan, dom som annars oftast är bästisar. Blir ledsna på kvällen och längtar hem, och efter pappa.

Herregud, det är inte klokt egentligen.
Vad tänkte jag på!?

Status: Malmö

Tågresa i fem timmar. Drygt men funkade hyfsat. Barnen fick myror i brallan efter Nässjö och låg i en tröttskrattande kittelhög framåt Hässleholm. Mormodern läste Kalle Anka så hela kupén hörde om professor Pladderpluska.

I Malmö regn och blåst, as usual.

Sovit sådär i eget rum på 'hemmet', ett celliknande rum utan fönster, fick klaustrofobiska tankar om att luften tog slut. Lyxigt såklart, men dock en cell.

Sitter nu utanför lekrummet, uppkopplad på det trådlösa, och inväntar Mormoderns antågande och det gratisa elvakaffet som erbjuds de boende och deras gäster. Sedan lunch på restaurangen före avfärd till Morfadern och hans en smula mer torftiga boende.

Igår kändes det okej, jag tror jag var uppfylld över att ha bockat deletapp 1; att klara tågresan. Idag känns ångesten som en ilande molande mörkblå värk i maggropen. Men jag är van vid känslan och van att härda ut den. En timme, en dag i taget.

Livspusslet

När vi nyligen fått en ny granne, slår det mig återigen hur mycket hjälp några lyckligt lottade får. Något helt naturligt, men för mig så främmande. I det här fallet är det grannens (som är i vår ålder) föräldrar som nu i en veckas tid har sprungit upp och ner med välfyllda matkassar, nyköpta borrmaskiner, hyllor som ska sättas upp, barnvagn som ska dras och barnbarn som ska underhållas.

På helgerna har man pensionerade pappor som bygger om hela ens hus/lägenhet/sommarpang, och mammor som står för markservicen under tiden.

På julen åker man hem till mormor och morfar för att vila upp sig, äta hemlagat julbord och få hjälp med barnen.

På dagis är det morföräldrar/farföräldrar/syskon som hämtar sina släktingbarn var och varannan dag.

På helgen tar släkten barnen och går på Skansen så att föräldrarna kan åka till IKEA eller bara gå på stan.

På kvällen är barnvakten ett telefonsamtal bort.

Folk får insatsen till lägenheten av sina fyrtiotalistföräldrar, eller ärver ett eller två sommarhus i skärgården av farmor och farfar.

Jag är inte missunnsam - tvärtom - jag tycker det är fantastiskt! Det är som det borde vara. Jag är bara fascinerad. Och en smula avundsjuk, främst på relationerna. I mitt/vårt fall är det precis tvärtom. Om någon hjälper någon så är det under helt omvända förhållanden.

Jetlag och ToR Malmö

Känner mig som klubbad med en fryst lammstek i knoppen. Helt borta.
Sov i omgångar igår och lyckades ändå sova nio timmar i sträck på natten. Lämnade kidsen på dagis halv elva... Hann precis till mitt möte klockan elva.
Brrrr.
Och tiderna är gråa och fuktiga men på insidan av husen händer det lite saker.
Och på onsdag reser jag igen - i tid och rum - tar flyget ett dygn till Skåne och äntligen min moders flytt. Ska vara nån slags moraliskt stöd åt en person som slängt en lur i örat på mig och sedan inte hört av sig på en månad.
Livet, livet.

Sms - det nya svarta

"Blotta tanken på att du/ni sviker mig gör mig sjuk och illamående. M"

Min mor i sms-form, apropå det faktum att jag tar ledigt från jobbet och på egen bekostnad flyger ner för att stötta henne psykiskt under hennes flytt och stannar över en natt. Veckan efter det att jag kommer hem från USA och helst inte vill vara borta från familjen mer än nödvändigt. Men her view... BARA en natt! Att jag inte skäms. Och helst skulle det ha varit maken som åkte.

Och borta är det mellanrum av frid som infann sig efter att vi bokat upp henne hit till jul och betalt biljetter för 2500 spänn efter hennes skriftliga anvisningar om särskilda platser.

Jag gnisslar tänder. Jag har lust att slå knytnäven i en betongvägg. Fysisk smärta som kontrast till det som går sönder inúti. Satan!