Det var lättare när barnen var mindre, att kliva runt sumpmarken och träsket kring "pojkar" och "flickor".
Plötsligt är dom äldre, och plötsligt är det en "sanning" att det skiljer "ooootroligt mycket" mellan könen. Folk går bara runt och säger så. Hela tiden. Helt oproblematiserande.
Det är nu folks skygglappar åker på. Konstaterandena som stannar vid just det, och aldrig kommer vidare till varför det är på ett visst vis. Biologiska sanningar som hej vilt extrapoleras till att förklara helt andra fenomen.
Det som fascinerar mig är det luddiga kring vart man vill komma med dessa lösryckta sanningar. Som när jag diskuterade kroppsliga skillnader mellan könen med en medicinskt bevandrad och klok vän. Men till slut undrade jag: "Ja, visst, det kanske skiljer i generell muskelmassa och vissa hormonhalter redan vid födseln - men vad är det man vill säga med det?" Vad ska jag med den informationen? Det är ju knappast musklerna som gör att det finns fler VD:ar som heter Göran än VD:ar som är kvinnor.
Så. Nu: Hur göör ni som har skolbarn?? Jag tycker det är fullständigt vidrigt med hur uppdelat det är redan, men hur gör man för att inte göra sig omöjlig? När den allmänna jargongen är att 'grabbarna lägger beslag på legot och bygger maskiner och tjejerna färglägger färdigutskrivna Hello Kitty-teckningar i råsa".
Kräkas.
11 kommentarer:
Ja, hur gör man? Den frågan skulle jag också gärna ha svar på. Jag är livrädd för att mina barn ska börja skolan, på förskolan de går nu är de relativt skyddade och personalen är oerhört aktiv i sitt genusarbete. Men tror inte det finns någon skola (som jag känner till) som lever upp till det genusarbete som många fantastiska förskolor gör. Jag tror man måste om inte bråka så i alla fall tjata, och upprepa sig upprepa sig upprepa sig. Och om möjligt, eftersom det är otroligt jobbigt att tjata ensam, leta reda på andra föräldrar som håller med och gadda ihop sig, gärna ett gäng, så man inte blir helt ensam i frågan.
Alltså jag menar tjata på skolan och pedagoger, men också envisas med att fortsätta visa barnen andra alternativ tillsammans med andra familjer i klassen/skolan.
Jag ser det som ett av mina främsta föräldrauppdrag att vara rabiat i just den frågan...
Sedan kan jag bara tala för vår egen situation, men jag tyckte det blev lättare med skolstarten (jämfört med förskolan), där barnen i klassen nu förväntas göra samma saker, men efter individuella förutsättningar.
Vi har upptäckt en del smågrejer som stör oss, som att man vid födelsedagskalas ska bjuda alla eller alla tjejer/killar i klassen om man vill dela ut inbjudningskorten i skolan. Man ba: ¿Que? Och det finns vissa antydningar till uppdelning när det är fri lek.
Samtidigt är vår sexåring en sån som leker med alla, oavsett snopp/snippstatus. Och när man hämtar ute på eftermiddagarna är det inte ovanligt att hon återfinns på bandyplanen.
Så vi är inte så hemskt bekymrade för henne personligen.
Men vi ska ta upp genusfrågan på nästa föräldra möte – och med "vi" menar jag och en av kompisarnas mamma, för typisht nog är maken inte så aktiv trots att han tycker det är lika fånigt som jag.
Det blir bara värre och värre. Läste i tidningen om ett par med en ettåring som "aaaldrig" skulle falla in i könsrollsträsket. Deras lilla tös fick genomtänkta leksaker. Yeah right, ju äldre de blir dest fegare blir föräldrarna. Sonens dagiskompisar har bara blått blått blått. En dag ville han ha hårspänne som syrran och fick kommentarer direkt.
Ja hur göör man? Igår skulle jag köpa färdiga inbjudningskort - det fanns pirat eller prinsessa att välja på. Kräks igen. Jag köpte inga.
Ja, hur gör vi? Vi vägrar gå med på kalasindelning efter kön, och blir därmed starkt ifrågasatta när vår dotter bjuder in pojkar - men bara hälften av klassens flickor - på kalas. Känslorna svallade på föräldramötet - att flickor bara leker med flickor (och då med ALLA flickor) verkar vara ristat i sten hos en del, och vårt avsteg från detta föranledde ett förslag om att anta regler om att man antingen bjuder hela klassen eller alla barn av sitt eget kön, oavsett vem man egentligen brukar leka med. Vi vägrade som sagt.
Jag höjde barnens veckopeng när de började använda ordet "könskonstituerande" själva, och förstod innebörden. Sedan betade vi av "heteronormativt" också, och ett gäng användbara uttryck som vi ofta diskuterar kring.
Isan
vi undrar och ifrågasätter. varje dag. nästan. tyvärr. men tror det är den enda vägen. droppen och stenen.
Vi har en dotter som aldrig kom in i prinsessåldern utan gick åt andra hållet med besked. Nu i småskolan (8år nu) leker hon mest med pojkarna. Mkt lego, mkt klätterlekar ute. Inte oss emot, förutom att jag inte vill att hon utmobbad av tjejerna ( been there, done that). På fritids uppmuntrar de "könsneutrala lekar", det är inte alls självklart att killarna har första tjing på legot, eller att det bara är tjejerna som pysslar. Mkt bra tycker jag. Man jobbar även väldigt hårt för att visa att alla är lika mkt värda, oavsett kön, nationalitet, vikt osv. Sen finns det föräldar som inte hakar på detta, utan kör med sina könsuppdelade kalas etc.
Jag efterlyser en "kunskapsbank" med tips och råd på saker som fungerar så att man inte behöver känna sig så ensam i den dagliga kampen mot könsstereotyperna. Vårt dagis är i och för sig ganska bra, men jag tror tyvärr precis som du att det blir värre i skolåldern.
Men jag är trött på att det nästan bara pratas om problemen och så lite om möjliga lösningar, för dom finns.
Vi borde samla tips, råd och bra föregångsexempel för föräldrar, förskolepedagoger och lärare och andra som brinner för att förändra. Ett slags rättviseförmedling fast för förskola och skola.
Ja hur gör man egentligen. Jag har bara söner (3st) så jag har ingen aning om hur man gör med döttrar. Det enda jag vet är att jag alltid (från att han var 2 halv 3 typ) har pratat med den äldste om känslor för andra människor och deras åsikter. De enda funderingar som har varit direkt könsrelaterade har varit 'Varför får man inte krama sina killkompisar?' (Det får man visst, om killkompisen vill bli kramad!) och någon lite halvvilsen fråga om hur tjejer som blir kära i sina tjejkompisar bär sig åt. Vi har nog alltid bara pratat om människor, för det är väl det vi är? Trots att han snart är tonåring tycker jag nog att han är en ganska kärleksfull och inkännande kille, fast mest mot andra ;D
3-åringen (4 i höst) pratar om en Klara som är världens bästa brandMAN. Han tar gärna hand om sina dockor själv, men amningen överlåter han åt mig. Hello Kitty och ögonskugga är roligt att leka med och eftersom hans pappa bär kjol (jaja, kilt om man ska vara noga) ibland så finns det inte så mycket hämningar i den riktningen heller.
Jag hoppas att det här beror på nåt jag gjort, men tror mest det är tur. Och god kommunikation. Prata prata prata. Jag tror det är bra att säga att man inte håller med när barnen berättar att skol- och dagiskompisars föräldrar säger eller tycker något. Men man får även vara beredd på att svara på varför man tycker så.
Skicka en kommentar