Det här med att vara tjej.
Bli tjej.
Det börjar så tidigt.
När dottern redan står och speglar sig och säger att hon inte är fin nog - var kommer det ifrån?
När hon dock mesta tiden verkar skita fullständigt i konventioner (lite tack vare oss hoppas jag) och framhärdar i att ha sitt blågula brottarlinne och shortsen på gymnastiken där alla tjejer har rosa gympadräkt. Men att hon också fascineras av rosa, i helt andra sammanhang.
När favoritkläderna är mjukisbyxor och t-shirt och kjol bara känns konstigt. Men också att en särskild klänning periodvis är favorit.
Att hon ena dagen vill klippa av håret kort som jag.
Att hon andra dagen vill att jag ska ha långt hår.
Och utmaningen i att sonen aldrig ens verkar reflektera över sitt utseende eller sina kläder. Men är den som är mest glitter- och glamourig, som den skata han är. Samlar glänsande "diamanter", halsband och små glittriga saker.
3 kommentarer:
Fast min äldste son 8 år har i över 2 år varit kritisk till sig själv och sitt utseende. Inget duger. Fula öron, ful frisyr. Väldigt självkritisk och noga med att passa in med med klädkoden. En ängslig... Men jag tror det kommer ännu tidigare med döttrar tyvärr. Och han speglar sig nästan aldrig tack o lov. Vs tjejklasskompisar (ett par i all fall) gick in o speglade sig på toa, det första de gjorde när de kom till F-klassen. :-(
Usch ja.
Utseendeångest drabbar ju pojkar också såklart. K är ju också en smula fåfäng, men han pratar liksom aldrig om det, för honom är det en icke-fråga.
C ställer redan en massa frågor om varför det är si eller så, kopplat till utseende, kläder eller annat. Kontrollfrågor liksom. Och vi pratar som sagt aldig om vare sig vikt eller utseende hemma merän i termer av allt "allt är ok" och att man får se ut som man vill, med vissa undantag.
Jag har svårt ibland att förhålla mig eftersom jag inte alltid själv har nåt riktigt tillfredsställande svar på varför jag tex vaxar benen medan M inte gör det. Jag vill undvika formuleringen "för att känna mig fin" eftersom det då sätter normaltillståndet i fulläge. Eller nåt.
Det kommer bl.a från alla bloggar där det hetsbantas och hejas på att "guuuud vad smal och snygg du är".
Folk lever på pulver, bars och pointsräknande.
Vi har förmodligen bara ett liv.
Kan vi inte njuta av det, sköta om oss och faktiskt tycka att livet är rätt kul ändå?
Skicka en kommentar