Nu bor Mohammad Ali hos oss också.

Hela familjen på racingbåttur runt Djurgården och Fjäderholmarna. Roligt och spännande tyckte barnen. Sen klev vi av och dottern snubblade rakt in i ett stålräcke så det sa kras och blodet sprutade ur näsan. Den lilla knappkranen svullnade till dubbel storlek och den ömme fadern, nu drabbad av olidliga samvetskval (eftersom det var han som lyfte upp henne på bryggan in the first place) körde nästan mot rött i ilfärden till akuten.

Vid det laget såg hon ut som Mohammad Ali och vi började förlika oss på en framtid med en boxarnäs-dotter.

Läkaren var dock av den lugna sorten och sa att näsan hos barn består av brosk och att den absolut inte var bruten, men svullnaden består en halv vecka eller så.

Dramatik, dramatik.

Två hål

Jag blöder från två hål i kroppen.
Det ena som vanligt som blixt från klar himmel, och nu moler det i ryggslutet och jag fick en förklaring på den explosiva vara som huserat min lekamen senaste dygnen. Rödsvartarg.
Det andra karvat med skalpell tidigare idag.

Jag känner mig trött och less.
Urlakad.
Besviken på människor.
Ur stånd att prioritera.
Surtantad.

Inte skära, bara rispa...

Imorgon bitti, tio över åtta, ska jag underkasta mig en liten operation.
Två födelsemärken på magen ska väck, ett ska skäras bort och det andra ska stansas.
Min noja för leverfläckar ett direkt arv från min mor, i kombo med att min far haft hudcancer.

Sen ska jag på avdelningsmöte. Hoppas det inte blöder genom blusen.