HP

Harry Potter-hypen lever och frodas kan jag meddela, efter sju timmar på Universal. Och med rätta. Vilket spektakel dom byggt upp, amrisarna! Hela Hogworts inklusive stad och allt. Går inte riktigt att göra rättvisa med ord. Till och med jag - låg och allmänt fantasyskeptisk - blev alldeles medsvept och svårt sugen på att gå i skoluniform med slips samt spela kvastpolo.
Utöver detta nämnvärt även överraskande Spidermanstan i bästa femtiotalsstil med en sjukt cool bana i 3D, Popeyes soakin' wet flumride och hederliga gamla flygande dinosaurier i Jurassic.

Imorgon Magic Kingdom.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Universal, FL

Familjen Säl hälsar

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Lake Buena Vista

Burgare och pooler (och lite pappa igen)

Det är dom bra på, jänkarna.
Annars känns allt så... USA. Liksom med en framtidsvision från sextiotalet. Nyskumtvättad heltäckningsmatta. Trettioliters toatankar. All you can eat. Ribs, burgers, wings. Checker's. Wendy's. Denny's. Galonklädsel och liksom lite True in real life fast mycket fetare och en smula mer bedagat.
Jag gillar ju det.
Även om situationen är som den nu är. Med en mor som tagit över sorgen helt så att min del marginaliserats till en liten skärva moln. Men det går bra. Jag vet ju.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Splittrat

'Men mamma, nu glömmer vi det där med morfar', säger livrädd-för-döden-sonen, 'han bor ju med farmor nu i himlen'.

'Ja!', säger dottern, 'för du har ju oss, och pappa och tokfarfar och mormor och alla kompisarna på jobbet - dom där kållegårna som heter Sonja och sånt - och dina kompisar!'.

Ja såklart. Och min sorg är heller inte av det förkrossande slaget. Mer lågmäld, som ett lågtryck över tinningarna.

Jag har sörjt min far i många år. Lite i taget. Särskilt sen hans demens och Alzheimers tog över och gjorde honom trött och sjuk och väldigt gammal. Han var 91 år i år.

Men det är ändå med blandade känslor jag här sitter beachside i Florida med en frozen marguerita mitt på blanka eftermiddagen och blickar upp mot molnen. 'Där mamma! Där är han! Ser du molnet som ser ut som en ängel!'
Och fastän han var sparsam med spriten, bibelbältist till födseln, tror jag han ler lite när jag höjer det poolanpassade drinkglaset i plast och skålar tyst med honom för livet.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Florida

Utan titel.

Älskade pappa. Du fattas mig.
Ditt frågovissel och mitt svarsvissel.
Din trygghetspeng som låg i min ficka när jag reste bort.
Dina roliga historier som det växte skägg på.
Dina små poem.
Dina associationer.

Allt det bär jag med mig.

Jag har sörjt dig i så många år. Lite i taget.
Alla målbilder hann du med. Min examen, mitt första jobb, mitt bröllop och dina barnbarn. Jag är
så glad för det.

Jag vet att dina sista år mest varit en väntan. Men när mamma ringde idag och berättade att du stillsamt somnat in kändes det ändå som en iskall och smärtande stråle av ljus rakt i mitt hjärta.

Din dotter för alltid.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Bildtext

Jag och barnen är kraftigt jetlaggade. Vaknar i ottan. Äter omelett och dricker baljor med amerikanskt kaffe till frukost. Vänjer sig vid all ytlig omsorg (ständiga: are u guys doin' ok over here..?). Cruisar runt i jättestor bil. Dör den potentiella shoppingdöden en smula. Äter blodiga stekar. Dricker low carb beer. Kör till stranden. Badar en hel dag. Är slagna hjältar. Äter omelett. Osv.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Florida

Clearwater Beach

Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Florida

På väg!

Bara att komma iväg så släpper min ångest. Nu kaffe och syltkakor i SAS Business Lounge.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Arlanda

"Min mamma är lite nervös just nu förstår du fröken"

Barns tvångsmässiga sanningssägande och berättarsvada är ganska fantastisk.

Idag när jag lämnade på dagis skrattar ena pedagogen gott och säjer att Carla ingående berättat om vår förestående resa till "Flormida" och sagt att "Min mamma är lite nervös just nu, för vår pappa är redan där, så hon måste flyga ensam med två barn dit. Så vi måste vara snälla och hjälpa henne."

Eeeh... det är ju inte alls så att man hör sin egen röst i det uttalandet...
(-"Mamma är lite tvär just nu och orkar inte lyssna på allt som hände i Harry Potter 4, för jag ska flyga med er två barn över Atlanten själv, och då blir jag lite nervös och måste koncentrera mig...")

Vardagssäkra din dotter

Undvik också att klä henne i kjol, låt henne inte gå hem efter mörkrets inbrott, alltid hålla nyckelknippan som ett knogjärn, aldrig gå ensam utan alltid i sällskap, låt henne ägna sin fritid åt att ta svart bälte i karate samt på alla andra möjliga sätt låta hennes liv gå ut på att skydda sig mot pojkar, killar och män som har en jävligt taskig kvinnosyn.

Insatser riktade mot dessa pojkar, killar, män? Nada.

Det är väl DÄR man borde sätta in alla resurser!
Lära pojkar redan från födseln att respektera allas rätt till sin egen kropp, integritet och värdighet. Att respektera ett nej. Att inte bruka våld.
Jösses.

Barnschizofreni

Stålsatte mig när jag hörde hissens gallergrind smällas igen.
Måndag kväll, direkt från skola till fotbollsträning via high life hos kompis.
Kvällarna som ofta slutar i trött tandagnisslan när det ska snabbduschas och hoppas i säng.

Dörren öppnas och - POFF! - en öra-till-öra-leende son rusar in, kastar sig om min hals och hårdkramas utropandes ett femtiotalsaktigt "Ååå mamma!". Man rynkar på sin panna och undrar om ungen är sjuk. Han berättar:

"När jag åkte hissen upp så var jag arg och sur och tänkte stampa i golvet när jag kom hem, för att jag var trött och ville att du skulle kommit och hämtat mig. Men då tänkte jag. Jag tänkte att nej jag ska prova att bli glad och mysig istället, för då blir DU glad och mysig och inte sur och arg på mig för att jag är sur och arg. Nu vill jag KASTA av mig kläderna och ta en varm dusch och sen bara HOPPA i säng. Å, MAMMA!"

Fantastiskt. Verkligen. Det är bara det att man aldrig aldrig vet vad man kan förvänta sig. Räkmacka ikväll. Permafrost imorgon.

Mitt barn har minsann fått Elsas bok!

Och denna då. Att hålla på och bli en sån där förälder.
Tredje läxan.

I instruktionen står att barnen fått med sig en läsebok hem. Några har fått "Olas bok" och andra "Elsas bok". Knut har fått Olas bok. Bakpå boken står att Olas är den lättaste, sen kommer Elsas och svårast är Leos bok.

Okeeej... Så öppnar man boken och det är jättebokstäver och enstaviga ord av typen "Ola är en ko" "Ser Ola kon?" och två rader per sida.
Med tanke på att sonen högläser hela stycken i böcker vi har hemma så kändes det lite... basic. Med tanke på att somliga då fått Elsas bok som är lite mer avancerad undrar jag ju naturligtvis vilka exceptionella läsbegåvningar dessa barn är då jag ju tycker att mitt barn är utomordentligt duktigt på att läsa för att bara vara snart 7. Och när jag frågar honom säger han att jätteläsduktiga Lova i klassen också fått Olas bok. Kanske är det slumpmässigt utdelat? Eller noga uttänkt?

Jag vill ju inte vara en sån där förälder. Som helt utan distans tror att mitt eget barn är ett underbarn, överdriver dess förmåga tiofalt och därmed anser att han borde föräras de mest avancerade läromedlen som finns att tillgå. Han kanske inte är det? Han kanske har fått en bok som är lagom för hans nivå. Eller inte. Fröken kanske inte har sett hur duktig han är? Han kanske mörkar för att slippa svårare läxa? Konspirationsteorierna flödar.

Nädå. Men tendensen (hos mig) är tydlig. Hilfe!

Iländare

Ett ilandsproblem, flera iländare?

Just nu i kategorin: "Jag kommer in i loungen - men gör barnen??" och "Jag får ha med 3 kollin på SAS men inte på inrikesflyget United, hur göra??" och "I Economy får man inte välja när man vill se en film, den startar på en viss tid. Hjälp!" Osv.

Och så har vi: "Ska jag ta ner ugglan från balkongräcket, tänk om det blir storm och den blåser ner i huvet på en tant?" samt "Ska jag ta ner balkonglådorna, tänk om det blir storm och dom blåser ner och har ihjäl grannen?"

Senare blir det: "Ska jag boka taxin till 07:20 eller 07:30, vilket känns psykologiskt bäst?" och "Ska jag ha trätofflorna eller sneakersen på flyget?"

Äh förresten. Den sista frågan är ju given.

Resfeber i ny division

Listor listor och listor. Lite mycket huvudhållning just nu. Blir alltid splittrad när jag ska resa för trippla syften: bad, fritid i tropisk värme samt kostym och middagar i svensk sommartemp. Plus barnens grejor. Och alla olika skor. Laddare. Jobbpapper. Trätofflor. Nintendos.

Har heller aldrig flugit så långt själv med barnen. Åtta timmars flight, åtta timmars transfer med omcheckning till inrikes, och så två timmars flight igen.

En viss skillnad mot att packa rullväskan, gå fast lane, luta sig tillbaka i flexklass och beställa in ett glas bubbel.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Lappkast

Imorse åkte den ömma fadern till USA. Strax därefter vaknar de båda mönsterbarnen och erbjuder sig själva att bädda sina sängar och städa sina rum. Dom äter frukost utan gnäll och klär på sig utan vidare åthävor.

Sen ringer telefonen. Marknadsundersökning, "tar bara tio minuter", och mitt i tidiga-tecken-på-cancer-frågorna brakar nåt lös. Och sen total tystnad. Kulspelet resulterade i ett styck sprucken hundraårig glasruta. Förra veckan rök glaskulan på taklampan i ett kuddkrig.

Sen cyklade vi ut. Bråk om huruvida lunchen skulle vara röd pölse eller kycklingburgare. Traschade ett kalas med akut bajsnödig dotter. Såg rymdfilm i 4D. Cyklade hem. Kojbygge i vardagsrummet medan mamman tog fem minuters Wordfeud-paus. Då kommer dottern ut med chokladgeggig mun och babblar nåt om att hon behöver papper för att torka av nåt.

I kojan hittar jag Svenskt Tennlampan horisonellt och med spår av kladdiga chokladhänder.

Jag skulle ju aldrig bli en Föräldragrammofon som ingen lyssnar på. Jag är det konstant. Och ingen lyssnar. Jag skulle ju inte ropa och bli arg och använda "den där rösten". Jag gör det flera gånger om dan.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Slicka på fingret

Dottern å andra sidan är inne i fasen 'ohälsosamt-fixerad-vid-springmask-och-sånt-som-man-kan-dö-av".

Kan man dö om man petar på en flugsvamp och sen slickar på fingret?
Kan man dö om man petar på ett smällbär och sen slickar på fingret?
Kan man dö om man slickar på fingret?

Får man springmask om man slickar på fingret?
Får man springmask om man äter socker och sen slickar på fingret?

Kan man dö av springmask?

Och sen slickar på fingret?

Du-hu-huu ska skriva "SAAAARA"!

Å, när man själv mot allt bättre vetande dras med i barnets trötthetsloop.

Sonens veckoläxa. Men först ska han bara... äta. Kolla på Boli. Äta igen. Gå på toa. Pilla lite med nåt. Kissa. Och så vidare.
Kvart i åtta satte han sig äntligen ner. Och kastade pennan i väggen. Plötsligt kunde han inte skriva "Sara". Han som skrev en saga om en "tusenfoting" häromdan. Nu skulle jag skriva "Sara". Nä, jag skulle inte bara skriva "Sara", jag skulle göra läxan åt honom.
Eller hur.

Så plötsligt befinner jag mig i tornadons öga - det skriks och smälls i dörrar, snörvlas och bölas högljutt. Kastas pennor och sudd. Snoras. Bönas. Bes. Och så börjar vi om proceduren. Fyra gånger. Slutligen skrev han "Djävla Sara satt i den förbannade skogen!" och så var det bra med det.


(Nä det gjorde han såklart inte. Men det hade varit för situationen passande.)

Knut Knutson kommer gråta blod

Mitt klåfingriga petfinger råkade buda hem den här rokokosvulstiga pjäsen häromdagen. Den ska nu slipas och målas i matt nattsvart. Marmor on top. Inte så Knut Knutson-kosher har jag förstått, men så blir det. Den är ju min!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Fulappar

Den mest använda appen härhemma för närvarande... Barnen sitter och geek boothar alla foton i min telefon. Glamourmor lagom nöjd när dom visade hennes blivande make resultatet. Så det lägger vi inte upp här - däremot en finfin töntbild på Yours Truly.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Fredag

Gimlet, tapas, skumpish, fina giftasvänner, fondanter, Jellybeans. God fredag.

Barnen

Knut frodas tydligt i skolmiljön och det sociala runt omkring. Det spritter i kroppen på morgonen, allt är roligt. Han stimuleras av jämnåriga och äldre, av strukturen, disciplinen, ansvaret, det sociala samspelet, den nyvunna friheten. Fotbollslaget, kompisarna, träningen.

Carla liss på dagis. Sista året och mest småbarn nu. Tre jämnåriga. Hon tar allt i livet med jämnmod men det märks att hon längtar till något annat, nytt och större än att gegga runt på samma dagisgård och leka koja. Hon lever upp på dom aktiviteter som kräver något av henne. Och av nya sammanhang. Att bli uppflyttat på simskolan med dom äldre barnen. Att vara bättre än brorsan på nånting.

Det spelar ingen roll i Skymningslandet

Utsikten från sjunde, över takåsarna, i skymningstimmen får mig varje kväll att tänka på Astrid Lindgrens bok Skymningslandet. Herr Liljonkvast flyger runt över Stockholm och låter barn få vara dom dom egentligen är, en enda speciell timme.

Det är ett särskilt ljus häruppe när det skymmer. Jag väntar mig nästan att Herr L ska komma flaxande med sin höga hatt.

Dagens insikt

Glömmer hur vidrigt jag tycker det är med rusk.
Regnrusk.
Snålblåst.
Höstrusk.

Grusiga galonkläder, geggiga stövlar, blöta byxfållar, halkiga löv.

Sömndrucken

Ogillar att natta och somna. Gör det så otroligt sällan. Är inte den somnande typen. Vare sig på flyg eller framför TV.

Men med en liten infektion i kroppen, och en ackumulerad sömnskuld, så dunade modern in i sluttampen av Rut & Knuts ABC. Nånting med en ö.

Som alltid i sådana lägen ligger jag och skvalpar i den drömlösa medvetslöshetens övre skikt, en nästintill fysisk smärta när jag tvingar mig själv att vakna, helt borta i skallen. Yr, frusen. Obehag, obehag.

Återstår inget annat än att kasta linserna och borsta gadden och hoppa ner igen.
Imorgon är en utflyktsdag; en arla Eskilstunadag.

Regeringen, vännerna, barnen

Ja vad sade dom egentligen?
Intet nytt under solen i miljöteknik-Sverige heller.
Samverkan, jo visst.

Efter lite kindpussande och bullriga skratt klapprade jag iväg mot Gamla Stan och dom Smartaste/Snyggaste (tjejorna kan man knappt skriva längre, när börjar det bli patetiskt? Får man säga det till 40?) som jag har känt i eeevigheter. En sjuhelsickes tryggkänsla i det.

Från ministrar till vänner till barn som ska hämtas. Unge Herr Glader och Unga Fröken Surer, en klassiker på eftermiddagen. Lyckligtvis (eftersom maken är i Kalmar) hade jag trollat fram hemgjord lasange ur frysen så allt det där gick som en dans. Nu ligger det två kalsongknattar uppochner i soffan och tittar på Djungeldjur.

Livet livet.