Jag vet inte varför. Men av min mamma fick jag i födelsedagspresent en bok om hur det är att blir äldre. Och inte lite äldre, som jag, utan om att bli 50+.
Jag vet som sagt inte varför. Förmodligen (ännu) ett utslag av min mors märkliga pedagogik av typen utgå från sig själv och få mig att förstå hur jobbigt det är att bli äldre (dvs hur jobbigt hon har det). Tråkigt då att jag i samma veva verkligen för första gången i mitt liv verkar ha drabbats av nån form av ålderskris och faktiskt tar åt mig å egna vägnar.
Alltså: Boken handlar om denna femtioplussares väg mot totalt kroppsligt förfall. Rynkor ovanför knäna, svällande överarmar och hänghaka. Kul.
Själv köpte jag en bok som handlar om dom sista åren före fyrtio. Då när folk verkar drabbas av Kris och antingen skaffar en unge till, renoverar eller skiljer sig. När man går upp i vikt oavsett vad man gör, och börjar fundera på hur man hamnade i ett radhus byggt -91 och inte på västkusten USA som man tänkte eller och att man inte hunnit bo bohemiskt i takvåning i Paris och inser att det dessutom nu kanske är helt kört.
Nu känns det ju mycket bättre.
7 kommentarer:
Men du! Du må vel være enig med meg i at vi, med alderen blir tryggere, sterkere (fysisk og psykisk), at vi er selvstendige. Det er mye bra med å modnes, og aldres. Jeg møter så mange vakre eldre mennesker, naturlig vakre i min jobb. Det styrker meg, i forhold til aldring. Faktisk.
Jo, absolut. Jag hade inga problem med att bli äldre, tills för några veckor sedan. ;-)
Jag vill inte vara yngre, det är inte det. Håller helt med om tryggheten, säkerheten, pondusen som byggs upp med ålder och erfarenhet.
Det är mer en känsla av att inte ha hunnit med. och plötsligt fyller kroppen 40.
hear hear. Och om alla ens jämnåriga börjar se lite schletna ut... gör jag det oxå??
Herregud! Jag som fyller 50 i sommar skulle ta ohyggligt illa vid mig av att räknas som femtioplussare. Det är ju inte jag!
Hade en svacka när jag fyllde 30 sen dess har det bara gått uppför. Om man nu kan säga så.
Rynkorna kommer man inte undan, men de svällande överarmarna kan man faktiskt kontrollera.
Dessutom har den där före-fyrtio-boken helt fel. Det finns hur mycket tid kvar som helst att göra alla de där grejerna. Vänta bara tills barnen blir lite större eller till och med flyttar hemifrån, JÄVLAR vad det blir hus på italienska landsbygden eller sabbatsår i Karibien!
Nej, det där "oooh har inte hunnit med" förstår jag inte. Kroppen, den är värre ... men inte helt omöjlig.
Jamen du kan ju göra alla de där sakerna. Du väljer att inte göra dem för du gör annat istället. Du har alltid kunnat göra dem, du har bara inte valt det. Man väljer så gott man kan, men du kan ju inte välja allt. För det är skitjobbigt att bo bohemiskt i takvåning i Paris när barnen skall på dagis i Sttockholm och du själv skall jobba i NY. Funkar inte. Och det har inget med åldern att göra.
Ja fy. Att närma sig 40 verkar jobbigare än jag trodde. Just den där känslan av att kroppen inte är 25 längre.
Skicka en kommentar