Jag har alltid varit dålig på att vara ensam. Trots att jag är ensambarn, eller kanske just därför. Är jag ensam för länge (vi pratar dagar) blir jag smått apatisk, tappar liksom geisten och ifrågasätter varför jag överhuvudtaget ska anstränga mig. Jag avundas förmågan att njuta sitt eget sällskap, göra det mysigt och duka fint bara för en, tända ljus och öppna en flaska vin.
Jag äter knappt, om jag äter lunch hemma micrar jag nån låda eller äter mackor. Barnen får natutligtvis middag och då petar jag i mig resterna, ser till att allt funkar, plockar undan och städar efter oss, men sen. Sen bortser jag från omyset av kringslängda barnkläder och leksaker och bara sätter mig med datorn i soffan utan att - som maken hade gjort - tända ljus, lägga dit puffiga kuddar och bulla upp med ett glas vin och kanske lite musik.
Nu funderade jag just på om jag skulle ta ett glas vin, eller lite glögg, det är ju ändå fredag. Men nää. Pallar liksom inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar