tisdag 13 mars 2012

Betraktelser från en sjuksäng

Igårkväll kände jag något av en första lättnad av trycket i huvudet. En föraning om pånyttfödelsen som alltid kommer efter en sånhär total kroppslig nedbrytning. Låter kanske storvulet, men det är så det känns iallafall.

Och med den kommer kraften och tankarna.

Det första som slår mig är hur bräckligt det sk sociala skyddsnätet är. Hade jag varit ensam och blivit såhär sjuk vet jag inte hur jag skulle klarat mig! För att överhuvudtaget komma iväg till en läkare krävdes fysisk hjälp av maken från sängen till bilen. Och psykisk stöttning hela vägen. Och ska man egentligen alls behöva ÅKA till läkaren och smitta ner folk när man är så sjuk?

Om man är ensamstående med barn och blir såhär sjuk (eller värre!), vem hjälper en att ta hand om barnen? Att handla, få i sig näring, ringa när rösten är borta och huvudet snurrar?
Jag menar, finns det ens sådan hjälp att få? Jag tycker det borde det.

Jag blir lite rädd faktiskt.

Jag minns en gång när jag var i yngre tonåren och fick bukkörtelfeber. Då var jag så dålig, så helt under isen att jag knappt minns nånting. Men jag minns att det kom en läkare och sjuksköterska HEM till oss och undersökte mig och gav mig medicin, eftersom jag inte kunde komma ur sängen.

Min man berättade att när han var sjuk och hans ensamstående mamma var tvungen att gå till jobbet så kom det en tant från kommunen hem och passade honom.

I Bryssel när vi var där ringde man barnläkarjourbilen som kom inom en halvtimme och undersökte vattkoppsbarnen. Vattkoppor ville man nämligen inte ha in i väntrummen på vårdcentralen. Det kostade 500 kr, men alternativet fanns.

Det jag vill säga är att jag hade varit beredd att betala mer skatt om det funnes fler alternativ till människor i utsatta situationer. Lätt!


4 kommentarer:

JsN sa...

Fast VAB har ju ersatt behovet av barnpassning i hemmet?

Och jag tror att det fortfarande finns möjlighet till hembesök av läkare så länge sedan är det inte min morfar fick det, men det beror kanske på VC.

Men det där med att handla och få iväg barn... Den tanken slog mig när jag nyinflyttad låg i influensa... Nu hade jag tur i oturen att jag var på besök hos mina föräldrar när jag blev sjuk så jag hade markservicen

Tjockalocka sa...

Ja, VAB är bra. Men vad är egentligen mest resurseffektivt?
Sen är det väl tanken som tilltalar mig, att det finns nån som kommer och ställer upp även för dom som inte har mormors och morfars. :-)

Jag kan säga att hade jag varit själv med barnen när jag blev sjuk förra veckan... då vet jag faktiskt inte vad jag skulle gjort. Jag var ju knappt vid medvetande. Det är det jag menar - det måste finnas nån att ringa i en sådan situation! Eller litar samhället på att alla har släkt i närheten som ställer upp?
Vänner har ju egna familjer att ta hand om, här snackar vi alltså ta hand om ens barn 24/7 under tiden man är sjuk. Scary.

Rabiatfeminism sa...

Åh, de gamla samariterna som kommunen skickade hem när mina föräldrar var tvungna att jobba och jag var sjuk. Stränga, äldre damer (säkert över 40) som hjälpte till när det inte fanns någon annan.

postdbt sa...

Precis samma tanke slog mig för ett par veckor sedan när jag svimmade av uttorkning bara ett par timmar efter att en magsjuka bröt ut. Just den dagen var min man hemma och var föräldraledig men vad hade hänt om jag var ensamstående? En klåfingrig ettåring kan inte passa sig själv. Jag skulle också gärna betala mer i skatt för att stärka det sociala skyddsnätet så att ensamstående skulle kunna få den servicen från kommunen.