Kan man ha det?
Jag känner i allafall ångest.
Olust. Oro.
Allt på en gång.
Kanske är det ett inför-semestern-syndrom. För just nu oroar jag mig för allt. Resångest, dödsångest, sjukdomar och olyckor. Vaknar i vargtimmen och har frossa. Det var så länge sedan senast att jag nästan glömt hur det var. Men påminns om att det är ett livslångt tillstånd. Bearbetar med kramar, sova nära, roliga planerade aktiviteter.
Önskar jag kunde skaka av mig olusten som en hund skakar vatten ur pälsen.
5 kommentarer:
Jag hade en släng av samma sjuka häromdagen. Den blir nästan värre när det är sommar och sol.
Jag kanske slår in öppna dörrar här men för mig kan det ofta underlätta att sätta mig ned med papper och penna och anstränga mig benhårt för att konkretisera oron.
Ja. Det låter bra.
Och så försöker jag släppa det här med att tänka på natten. Försöker fokusera på jordgubbar och alptoppar.
Jag känner en oro jag med.
Mest att det ska bli en lika jobbig sommar som förra året.
Jag oroar mig att jag kommer stressad, irriterad och uttråkad.
Är det så här att vara vuxen?
När man var liten var sommaren lååång och bara underbar ju.
Oja. Vanligt. Och befogat. För de flesta problemen har en tendens att dyka upp när man är ledig ;)
Skriv ner en lista på grejer som är roligare att tänka på i vargtimmen. Eller prata ihop dig med mannen om trevliga saker ni ska göra och koncentrera er på. Gör själv så med sonen när han ska sova - pratar om allt kul vi ska göra dagen efter som han kan tänka på och fantisera om. Han verkar somna mycket bättre.
Men annars är det tyvärr ett rätt livslångt jäkla oroande... Tur att barnen gör det värt det. ;-)
Skicka en kommentar