Vi rensade i bokhyllan.
En svart gammal vaxbok stod lutad mot italiensk-svenska lexikonet.
Jag genomfars av shivers down my spine. Med rätta.
Det är min diktbok. Min ungdoms ångest och eld i ett enda svartvaxat band.
Jag läser om. Jag skäms över en del storvulna formuleringar.
Men shit vad jag också känner mig stolt och förvånad.
Hur kunde jag som sextonåring vara så klarsynt? Så passionerad? Så bitter, så djup?
Visst minns jag att jag och H som fjortisar deklamerade Lord Alfred Tennyson på Höllvikens snötyngda gator iförda hemmasydda balklänningar och tänkte oss att nån finnig pubertetsyngling skulle komma och 'förstå' oss, i gatlyktans sken.
Men detta.
All olycklig kärlek. All bitterhet. Ångest. Lillgammalhet.
Jag ska dela med mig. Måste bara sovra.
1 kommentar:
Talangen fanns redan då alltså! Spännande, tar gärna del av detta om det känns okej att lägga ut här.
Skicka en kommentar